LitenUngesTjuv

Dagarna gick och han saknade Liam. Väldigt mycket också. Han hade insett att ingen annan betydde något förutom Liam. Kain hade legat inne och tjurat ganska mycket. Då han inte hade supit sig så full att han inte kunde stå upp. Men denna kvällen så var han ute med några kompisar. En ölburk hade han i handen. Men nej han hade inte druckit något alls. Ölburken var öppnad och full. '' Hey! Kain ska du inte dricka? '' Kain skakade på huvudet och pressade fram ett fejkat leende. '' Är inte det Liam? '' En av killarna pekade och Kain kollade upp. Synen tog andan ur honom. Där stod Liam med några kompisar. Med en annan kille. Skrattandes och så tog killen och böjde sig ner. Kain tappade ölburken. '' Hey Kain, vad fan håller du på med? '' ropade en av killarna som fått öl på sina ben. Liams blick vändes uppåt. Kain började gå ditåt. Utan att bry sig om att Liam och killen kollade mot honom. '' Hej älskling! '' sa han ljuvt. Killen kollade på Kain och sedan på Liam. '' Vem fan är det här? '' killens röst var irriterad. '' Jag är hans pojkvän. '' Kain kollade mot Liam som öppnade munnen. '' Det är mitt ex. Han som var otrogen mot mig. '' sa Liam lugnt. Kain bet sig surt i underläppen. '' Liam, vem fan är han då? '' Kain hade vänt sig mot Liam och kollade mot killen samtidigt. '' Min NYA pojkvän. '' Liam såg irriterat på Kain. '' Jag försökte för fan ringa dig! Men nej! Jag fick inget svar. Fick sitta och höra de där jävla upptagettonerna hela tiden. Sedan mina sms. Nej dom kunde du ju fan inte ta och svara på. Och så får jag se dig med ett jävla äckel. '' fräste han surt och kollade mot honom. Laim släppte snart killen och gick fram till Kain. '' Du kunde ju sagt förlåt. '' fräste han. '' Jag sa ju för fan förlåt! Jag knackade på hos dig. Såg dig stå i fönstret. Men öppnade du? Nej! Jag fick stå där som ett jävla pucko. '' Kains vänner hade också närmat sig för att höra ordväxlingen. Kain stod kvar på samma ställe. '' Liam för fan, jag älskar dig. Jag skulle kunna hoppa ner för den där jävla bron för dig. Jag skulle kunna sticka en kniv i min morsa om du sa det. '' sa han och sedan kom de där jävla tårarna också. '' Hoppa från den där jävla bron då. '' Kain kollade på Liam. Sedan började han gå. Raka vägen mot bron. Blickarna följde honom. Snyftande hoppade han upp på räcket. Liam kände paniken stiga. Kain vände blicken mot Liam och de andra killarna. Liam var tvungen att göra något. Han hade trott att Kain bara drev med honom. Inte att han verkligen skulle ställa sig där. Inte fick han hoppa. Hålet i bröstet växte sig större hos Kain. Ena foten hamnade utanför räcket och han slöt ögonen. Det var självklart hans vänner som försökte slita ner honom. Men han höll fast sten hårt i brons stolpe. Liam såg på. Hans läppar ville inte öppna sig igen. Han hade sagt åt Kain att ta livet av sig. Det måste ha gjort ont på Kain. Liam började springa. '' Kain, kom ner! Sluta nu! Var inte så jävla töntig! '' Kain kollade upp. '' Du bad mig göra det. '' sa han tonlöst. Blicken var sårad. Ögonen kunde inte fokusera. '' Kain, jag älskar dig! Kom bara ner! '' Kain kollade på Liam. Ryckte på axlarna. '' Visst. Men jag har inget att leva för. '' sa han tyst. Gick ner och ställde sig på bron istället. Innan han gav Liam en blick. Och så vände han och gick.

När Nicholaus vaknade mådde han illa och ändå stapplade han sig upp. '' Älskling? '' mumlade han förstrött för att sträcka ut armen om linda den mot Declan. Men Declan låg ju inte där. Vart var han? Han måste ha stuckigt.. igen. Juste. Igår. Minnena kom tillbaka som en våg och han reste på sig. Stapplade sig fram till garderoben. Kläderna fattades. Shit också. Declan måste ha stuckigt med alla sina grejer. Men han var nog hemma hos Liam. Nicholaus kollade sig omkring igen. Usch. Han mådde inte alls bra efter det som hänt. Han mådde skit dåligt efter gårdagen. Mike som beskyddade Declan som stack. Nicholaus utbrott. Men hur kunde han veta vad Nicholaus hade gjort? Nicholaus skyndade sig ut ur lägenheten med en hastighet på en halv kilometer i timmen då han inte kunde gå snabbare. För då skulle han antagligen trilla ihop. Bilen kunde han inte ta, för då kanske han blev stoppad av polisen. Och det var inte positivt. Han visste att denna gången skulle han kanske inte få tillbaka Declan lika lätt. Han var tvungen att skärpa sig rejält för att inte missta honom helt och hållet. Vilket han antagligen hade gjort. Han som hade tänkt att fria.. Fan vad dum han kände sig. Han ringde en taxi och var snabbt hos Liam. Hos Liam vägrade Liam hämta Declan. Och då blev Nicholaus så arg att han hotade med att slå ihjäl den andra pojken. Nu rusade han in till Liams gästrum. Och där låg Declan. Han var vaken. Men han grät. Nicholaus såg på Liam. En blick som sa åt honom och dra åt helvete. Och han gick faktiskt därifrån. Nicholaus var nära ett nytt raseri utbrott. '' Älskling! '' utropade han. Declan svarade inte. Nicholaus gick fram till sängen. '' Beijb? '' inget svar. Fan också. '' Declan...? '' spann han. '' Jag älskar ju dig... '' mumlade han och smekte killen över ryggen. '' Förlåt, det var sista gången. '' rösten var lugn och samlad. Men så kom ju Declans kommentar. '' Låt mig vara. '' Nicholaus blev sittandes bredvid på sängen. Som ett jävla fån. Declan knuffade ner honom och sa något. Nicholaus hörde inte. Han dunsade ner på golvet och landade på rumpan. Han blev sittandes kvar. '' Älskling.. Snälla? Det var ett misstag att gå på festen! Jag lovar. Jag ångrar mig! Jag älskar ju dig... Snälla Declan..? Jag kommer sakna dig annars... Dina söta läppar och ditt leende... Jag älskar ju dig... När du ler så gulligt... Alla galna stunder... Alla kyssar.. '' Nicholaus svalde hårt när gråten satte sig i halsen. Var det över? Var deras två år tillsammans slut? Ingen respons från Declan. Då kom de där jävla tårarna rinnandes. '' För fan Declan! Jag gör vad som helst för dig! Jag skulle kunna hoppa från bron i parken om du ville det! '' Declan kollade upp. '' Kan du det? '' Declan log lite och Nicholaus pressade fram ett leende. '' Det är klart. '' Declan började skratta och Nicholaus reste sig. Declan hade satt sig upp och stod nu framför Nicholaus. Declan ställde sig på tå framför Nicholaus och Nicholaus böjde sig ner. De båda näsorna krockade. De båda pojkarna fnissade tyst innan de vred lite på huvudet. Läpparna passade perfekt tillsammans. Kyssen blev intensivare än innan. Helt plötsligt låg Declan över Nicholaus på sängen, det var Liam som kom in och harklade sig så att de båda pojkarna kollade upp. Liam såg besviket på Declan. Han hade vetat att Declan inte skulle lyssna på Liam utan dras tillbaka till Nicholaus som vanligt. '' Jag tycker ni ska gå hem och göra det... Ni förstör min aptit. '' Declan nickade åt det som sades. Sedan tog han de båda ouppackade väskorna. Han hade redan på sig kläderna och började gå mot dörren. Nicholaus följde glatt efter. För att lägga armarna om hans axlar och kyssa honom. Dags att ta vara på förhållandet?

Sukes föräldrar var trevliga. Han hade nu bott där i tre veckor. Han hade inte pratat med Mika. Men med sin pappa. Han hade fått pengar insatta på kontot och han fick det varje månad. När han väl sa att han skulle åka hem insisterade Sukes föräldrar att han skulle stanna. Suke hade snart råd att flytta och de delade lägenhet. Helt plötsligt var de ett par. Och Nate var riktigt lycklig. Tills Mika åter igen kom till honom. Han hade glömt bort Mika. Mika hade fortfarande ringen kvar när han kom hem till Suke och Nate. Det värsta var att Suke och Nate blev avbrutna mitt i akten. Så När Nate kom ut i hallen stod en sur Mika där. Han hade kvar ringen i handen. '' Vart fan har du varit? '' rösten var irriterad. Nate kollade på Mika. '' Varför ska du bry dig? '' Det blev en blandning mellan japanska och engelska. '' Du ska komma tillbaka. '' Så kom Suke in i rummet och la armarna om Nate och kysste honom. Nate fnittrade lite och kollade mot Mika. '' Det här är Suke.. '' sa han lugnt. Mika började skälla på Suke och Suke skrek tillbaka. Nate blev stående. Sedan fick han en konstig blick från Suke. Som började prata engelska. '' Har du en pojkvän? Som du är förlovad med? '' Nate kollade på honom. '' Nej..? '' sa han och Suke kollade mot honom ganska förvirrat. Nate kollade mot Mika. '' Vad fan håller du på med? '' fortfarande på engelska. Mika blev ståendes tyst. '' Gå tillbaka till din jävla Taruki och låt mig vara! Du sa att du inte ville ha mig mer! Jag kom tillbaka! Jag bad dig om att vi skulle bli tillsammans igen! Men du älskade mig inte längre! Låt mig vara lycklig! '' Mika kollade på honom. Suke kollade mellan de båda pojkarna. '' Måste du förstöra? Jag fyller snart 21! och du har redan fyllt det. Du är snart 22. Du är förlovad. Du har en pojkvän. Du snackade skit om mig bakom min rygg. Du utnyttjade mig från början. Kommer du ihåg efter balen? hemma hos mig. Du misshandlade mig! Och du filmade det! Du slog mig på sjukhuset! Du hånade mig! Låt mig bara vara. '' Nate kände tårarna. '' Nate.. Ärligt talat. Jag älskar dig mer än vad jag älskar Taruki, men jag passar inte ihop med dig. '' Suke som lyssnade noga slog ut med armarna. '' Men för fan låt pojken vara! Han har det inte lätt! Jag gillar honom, rättare sagt älskar. Han har berättat om er. Om erat förhållande. Och vad som hände hemma hos dig och din pojkvän. Men tänk på andra också. '' Nate kollade på Suke och log vagt. '' Mika. Jag älskar dig också. Så jävla mycket. Max och jag hade något speciellt. Men det ändes tusen gånger bättre med dig. Jag älskar dig så in i helvetes mycket. Men som du säger. Vi passar inte ihop. Jag tycker att vi passar bra ihop. Men det tycker inte du. Men det viktigaste är att älska någon. Jag älskar dig mer än något annat. Jag gav upp en utbildning på en juridikhögskola för att träffa dig och det första jag ser är dig hånglandes med en annan kille. Och sedan.. Det var aldrig meningen det som hände. När ni kom hem. Jag var desperat. Jag saknade dig förjävla mycket. Jag var tvungen. Jag ville bara känna doften av dig. Jag var arg för att du dumpade mig när jag inte ville ligga med dig. Och jag ville visa att jag klarade saker själv.. De orden du sa.. Det är sant eller hur? '' han svalde hårt. '' Jag vet att det var dumt av mig att göra så. Men jag saknade dig... '' Nate kollade på Mika. '' Jag förstörde allt när jag lämnade dig på sjukhuset? '' Mikas röst var frågandes och försiktig. '' Nej du förstörde det redan på kvällen då balen var. Eller nej, dagen efter. Du hånade mig inför varenda jävla person. '' Mika vände sig bort. '' Förlåt Nate... '' Nate kollade på Mika. '' Förlåt räcker inte längre. Jag är inte den mesiga killen som när Max gick bort. Jag vill inte vara honom längre. '' Mika kollade på honom. '' Vi har förändrats. Jag är inte heller samma person. Eller jo, till viss del. Jag sårar alla utan den jag är tillsammans med. Men den jag älskar sårar jag. '' Mikas röst var svag. Nate kollade upp. Tog stöd mot väggen. Så föll han bara ihop.

På morgonen så orkade Nate knappt resa sig men han tvingade sig upp och låste upp dörren. Han hade fortfarande kläderna på sig. Men han sket fullständigt i det och gick mot köket. Mika och Taruki var redan uppe. Nate gick med sänkt huvud förbi Mika och Taruki. Han hörde Taruki sätta i halsen av skratt. Mika sa inget utan satt tyst. '' Alltså Nate... du kan inte bo här mer. '' Det var Mikas röst. Nate kollade upp mot honom och nickade lite. Han som hade tänkt att äta. Magen kurrade högt och han rodnade svagt. '' Du har inte förändrats ett dugg. '' Nates röst var svag och darrig då han kollade på Mika. '' Du skiter fortfarande fullständigt i dem som älskar dig. Låter dem plågas för att du ska vara lycklig. '' Mika kollade förvånat på Nate. '' Nate... jag älskar dig inte längre... '' Mika kollade på Nate. Mika ljög. Det visste han själv. Men hur skulle lilla Nate veta det? Nate störtade ut ur köket. Taruki såg mellan de båda pojkarna. Självklart hade de inte pratat engelska. Mika sa inget utan satt still och vred tveksamt ringer runt fingret innan han reste sig. '' Jag kommer strax. '' denna gången pratade han japanska innan han rusade efter Nate. Nates dörr var låst. Men man hörde tydligt gråten och saker som revs ner och väskor som stängdes. Dörren flög upp och ut kom Nate. Han ignorerade totalt Mika som drog i hans arm. Nate stannade till slut. '' Låt mig vara. '' hulkade han fram. '' Nate.. '' Mika kollade på honom. Nate skakade på huvudet. '' Jag är trött på att du bara kommer som du vill, jag sticker ,det var ju det du sa att jag skulle göra, för jag orkar verkligen inte mer. Allt jag vill är att vara med dig. Och jag tänker inte fortsätta ligga och drömma om dig. Jag behöver ha ett eget liv också. Inte bara vänta på dig varje dag. Ett år plågade jag mig själv när du hade stuckigt. Och sedan kom jag hit. Då hade du en ny. Men jag vill bara säga att jag aldrig kommer älska någon som jag älskar dig och som jag älskade Max. Men om jag ska vara ärlig tror jag att du betyder mer än vad Max betydde för mig. '' Mika stod som paralyserad efter det som Nate hade sagt. Han kunde inte röra sig. Han såg hur Nate gick. Hur Nate kollade tillbaka och skakade på huvudet. Den där sårade blicken. Usch. Mika rörde sig inte på en lång stund efter det att ytterdörren hade smällt igen. Nate kastade väskorna ner för trapporna och sprang efter. Det gick snabbare så. Han skyndade sig med att springa ner. Allt vad han orkade. Han höll på att snubbla men drog tag i räcket. När han väl var nere så fick han tag på väskorna. Mika hade låtit honom gå iväg. Han hade hånat honom bakom Nates rygg. Tillsammans med sin jävla pojkvän. Mika ville inte ha honom. Efter att ha gått någon kilometer i staden satte han sig på sina väskor. Där blev han sittandes. Mobilen ringde och ringde. Men han orkade inte ta upp den. Någon knackade honom på axeln och Nate tittade upp. Där stod en kort söt kille med brunt hår. Han pratade med Nate. Nate förstod inte. Killen förstod att han inte fattade och bytte till engelska. '' Varför sitter du där? Alltså.. väntar du på någon? '' Killen hade redan hunnit genomskåda honom då Nate febrilt tänkte ut ett svar. '' Nej.. Jag skulle hälsa på en vän.. Och han ville inte att jag skulle bo hos honom... '' sa han tyst och kollade ner mot sina knän. '' Jaha.. Men i staden kan du i alla fall inte bo. Det kostar jättemycket att ta in på hotell här. Du kan ju alltid sova hos mig? Jag tror att det går bra... Jag bor fortfarande med mamma och pappa. Jag har inte råd att flytta. '' Killen skrattade och Nate kollade osäkert på honom. '' Men... '' sa han tyst. '' Det behövs inte... '' sa han och kollade mot killen. Åter igen hördes mobilen. '' Jag tror det är din mobil.. '' sa killen. Nate nickade lite försiktigt och drog upp den. Mika. Han klickade snabbt på rödlur och stängde av mobilen. '' Jag heter Tasukete. Men kalla mig Suke. '' sa han och log. Nate bet sig i läppen. '' Nathwick. Men kalla mig Nate. '' sa han och log försiktigt. '' England? '' frågade han. '' Nej.. Sverige faktiskt. '' Han tog upp de båda väskorna. Suke pratade medan de gick. Och snart var det hos killen. Sukes föräldrar var jättesnälla. De tog emot honom och pysslade om honom och visade honom gästrummet där han fick lägga in grejerna innan han fick mat. Kanske en ny början? I alla fall tills han hade ringt hem och bett om pengar.

Det kändes som han utnyttjade Mika när han bodde så. Just idag var Mika ute med Taruki. De skulle ut och äta. Så Nate låg själv på sängen. Smög sig först in i Mikas rum och Tarukis. Hämtade en av Mikas tröjor och smög sig tillbaka. Drog in doften. Drog sedan av sig sin egna tröja. Drog ner byxor och kalsonger till låren. Handen trevade sig fram och la sig om hans privata delar. Den andra handen la Mikas tröja bredvid honom och han kunde lätt dra in doften av den. Sedan släppte han tröjan och den andra handen drog han mot magen. De båda händerna rörde sig. Såsmåning om hade han börjat stöna fram Mikas namn. Så han missade att dörren öppnades. Han stönade högre nu. Han märkte det inte. Han var för mycket uppe i rörelserna. '' Mika. '' stönade han fram gång på gång. Han märkte inte att de två andra pojkarna hade kommit in på hans rum förens någon harklade sig. Nate flög upp och slutade genast. Där stod Mika och Taruki. Han bet sig generat i underläppen. Taruki såg ut som om han höll på att skratta ihjäl sig. Han höll inne ett skratt. Taruki alltså. Mika såg på Nate. Blicken var rädd. Nate kände iskylan i kroppen. Han kollade inte på någon av dem utan drog generat upp kalsongerna och sedan byxorna. Jeansen putade ut en bit och den smala killen tog sin tröja och drog på sig den. '' Mika är inte det din tröja? '' Taruki pekade på sängen och Nate bet sig i underläppen. Mika skyndade sig fram och tog den. Kollade sedan på Nate. '' Du är ta mig fan sjuk i huvudet. '' sa Mika och började gå ut ur rummet. Nate blev ståendes på golvet och kollade hjälplöst mot sina fötter. Taruki följde efter. Mikas ord låg kvar i rummet. Nate satte sig på sängen igen. Kröp ner under täcket. Tårarna hade åter igen tagit överhanden. Men denna gången grät han tyst. Sedan hörde han ljud bakom väggen. '' Åh, Nate. Åh, åh. '' Det var Taruki. Mika hade börjat skratta. De fejkade stönen och Nates namn fortsatte en stund. Sedan lades lägenheten i tystnad igen. Nate somnade tillslut gråtandes. Men vaknade av konstiga ljud. Självklart, Taruki och Mika höll på i deras sovrum. Retade dom Nate eller var det på riktigt? Nate tassade upp och gick försiktigt mot Mika och Tarukis dörr. Den stod på glänt. Han kikade snabbt in och såg att det var på riktigt. Han vände sig äcklat om och skyndade sig tillbaka. Låste dörren och la sig på sängen. Åter igen grät han. Jävla Mika, jävla Taruki. Jävla Nate. Varför hade Nate gjort så? Han trodde att Mika och Taruki inte skulle komma hem så tidigt. Men självklart skulle de komma hem tidigare. En snyftning steg ur hans strupe. Denna gången grät han riktigt högljut. När Mika och Taruki var ''klara'' så hörde de gråten från de andra rummet. Självklart så började de genast fnissa och viska med varandra. Nate hörde det lågljuda pratet och grävde ner sig i täcket. I morgon skulle han dra därifrån. Så han slapp allt. Han hade verkligen gjort bort sig inför Mika och inför Taruki. Antagligen skulle snart hela Japan veta om det.

Nate höll på att bli galen. Han tvingade sig själv att gå till skolan. Allt för att plåga sig. Men Mika var aldrig där. Men en dag fick han veta varför. Mika hade rest iväg. Eller nej inte rest. Han hade flyttat. Han bodde i Japan nu. Nate hade blivit galen då han hört det. Han saknade Mika hur mycket som helst. När nästan ett år hade gått köpte han en biljett. Ingen returbiljett. Han tog väskorna och stack. Ner till Japan. Självklart. Ner till Mika. Han hade lyckats hitta hans adress. Och nu stod han utanför dörren. Osäkert knackade han på. Ganska försiktigt. '' Mika öppnar du?! '' ropade en mansröst. '' Jag måste klä på mig. '' Nate hade fått tillbaka det blonda håret som var hans naturliga hårfärg och han hade fixat till sig. Då dörren öppnades så stod Mika där. Han var sig lik. Nate sken upp och kastade sig om pojken innan han började gråta. '' Jag har saknat dig Mika. '' sa han glatt. Mika stod bara tyst. Nate släppte honom glatt. Mannen som pratat kom gåendes. Han pratade Japanska men bytte snabbt till engelska då han förstod att Nate inte fattade. '' Älskling, vem är det? '' Frågade mannen. Nate blev ståendes still då mannen la armarna om Mika. Han vek ner huvudet. De två väskorna blev ståendes på marken. '' Förlåt om jag störde... men jag går igen... Vi ses väll. '' sa han och kollade mot Mika. Tårarna började rinna och han vände bort blicken. Mia drog sig loss. '' Jag måste prata med honom. Kan du lämna oss ensamma? '' Mika log ett fejkat leende mot mannen och mannen nickade och gick iväg. '' Nate..? '' sa han tvekandes. Nate kollade upp på honom. '' Jag har saknat dig. '' snörvlade han fram. '' Jag har tänkt på dig så mycket. Hela tiden. '' sa Nate. Mika såg tvekandes ut. '' Alltså Nate.. Vi måste gå vidare.. Jag gjorde ett misstag som drev med dig på det sättet. Och som slog dig. Och att jag flippade ur på sjukhuset. det var lika mycket mitt fel. '' sa Mika. '' Jag vill inte gå vidare, Mika jag älskar dig. Jag har tänkt på det. Det kan ju faktiskt funka... Du kan ju följa med mig hem igen? Eller så flyttar jag in hos dig. '' sa han och nickade. '' Alltså. Han killen där inne... Han är min pojkvän... Och vi har varit ihop länge nu.. '' Mika höll upp handen. På hans högra hand satt en ring. En förlovningsring. '' Nate.... '' Nate skakade på huvudet. '' Det är lugnt. Jag klarar mig alltid. '' Om Nate skulle vara ärlig klarade han sig inte. Han hade inga pengar och ingenstans att bo. Nate vände sig om. Men Mika drog tag i honom. '' Nate.. jag älskar dig fortfarande. '' Det fick Nate att bli arg. '' Men dumpa honom där inne då! Gör det för min skull! '' skrek han ut mot Mika för att sedan tystna. '' Förlåt. '' sa Nate sedan och ryckte på axlarna. '' Jag måste gå... Mitt flyg går snart igen.. '' ljög han. '' Det är därför du har två resväskor med dig? '' Mika kollade mot honom och skrattade. Nate fick fram ett leende. Ganska falskt. Men det gick i alla fall. Mika kollade på honom. '' Ärligt talat ser du ut att vara pank. Du kan få sova här. '' sa Mika och kollade på honom. '' Tack. '' Men helst av allt ville Nate springa iväg men han gick efter Mika som hämtade mannen. Som han presenterade som Taruki och så presenterade han Nate som en gammal kompis. Sedan fick han sitta och se på medan Mika och Taruki hånglade i soffan.

Asuke hade äntligen orkat sig ut. Det var tre veckor sedan på dagen som han träffade Tauratchi. Bara tanken på William fick killen att rysa. Han ökade på stegen. Kollade sig osäkert omkring. Hoppades att slippa William om han dök upp. Asuke ville inte gå ut. Tauratchi hade fått honom att gå ut. Han ångrade det redan. Särskilt när han såg William komma gåendes. Den två år äldre pojken tog andan ur Asuke. Han vände sig panikslaget om. Tauratchi som gick bakom honom krockade han rakt in i. '' Jag vill inte.. '' viskade han men Tauratchi knuffade honom bara framåt. Han gick mot William. Ovilligt. Tauratchi hade stannat upp. '' Hej William.. '' sa han lågt. William gick raka vägen förbi Asuke men Asuke skulle inte ge sig. '' William. '' han drog honom i armen och William vände sig om. '' Vad? '' snäste han. Att höra hans röst fick Asuke att rygga bakåt ett steg. '' Öhh... alltså... förlåt att jag överreagerade. '' William hörde vad han sa och kollade på honom. ' Sa jag inte åt dig att låta mig vara? Vi är inte vänner längre, förresten, känner jag dig? '' Asuke blev ståendes. '' William! för fan! väx upp. '' Asukes tårar hade börjat rinna och paniken steg. '' Jag älskar dig. '' William vände sig om och började gå. '' William! lägg av nu! '' han sprang efter. ilskan steg i den lilla kroppen över att William total dissade honom. Han började slå på killens rygg. Synd att han var så svag. '' William! '' han skrek. blickarna hade vänt sig mot de båda pojkarna. Asuke brydde sig inte. Han ville bara ha kvar William hos sig. '' För fan, jag älskar dig... Du var min första... Jag hade inte kysst någon.. Du dök bara upp... Och det var du som började kyssa mig... du sa faktiskt att du älskade mig.. '' han ville ha William. Var det så svårt att fatta? William vände sig igen. Ryckte ilsket tag i Asukes armar. '' Fattar du inte att jag var full?! Jag har en kille nu! är det så svårt att fatta! Jag vill fan inte ha dig! Du är så jävla ynklig. Jag hatar dig! Jag har aldrig velat ha dig! '' William ångrade sig direkt då han såg Asukes reaktion. Asuke såg först skräckslagen ut. Sedan började han gråta ännu mer. William släppte honom förvånat. '' Asuke...? '' sa han försiktigt, men Asuke lyssnade inte. Han vände sig om och började springa. Tauratchi joggade fram till William. '' Det var ju väldigt nödvändigt! Jag har fan kämpat med att få ut honom och prata med dig i två månader! '' fräste Tauratchi ut. William stod tyst. '' Fattar du inte hur jävla ledsen han blev? Jag har fått sova över hos honom för att han inte skulle skada sig! Men så fort jag vänder ryggen till har han börjat leta efter något vasst. Men han hade sagt att han skulle glömma dig. Och så kommer du gåendes och skriker åt honom. Eller nej. Först går du bara förbi. Total dissar honom och sedan så skriker du åt honom att du hatar honom. Och du. Jag tror inte du hatar honom. Men det är ju väldigt nödvändigt att ligga med honom och säga att du älskar honom och sedan bara dumpa honom! Du skulle sett hur han var några dagar efter. Fy fan Wille. det var det värsta jag hade sett. Och jag lovar dig, det var värre än när han blev dumpad första gången. Han berättade att du velat ha något att dricka. Du hade inte behövt supa dig full framför stackaren och börjat hålla på när du visste hur kär han är i dig! Väx upp någon gång. '' Tauratchis ansikte var trött och han kollade sig omkring. '' Jag visste inte... '' sa William lågt. '' Men... jag älskar honom inte. Inte på det sättet. han är som en bror för mig. '' sa William. '' Det kunde du sagt till honom. Inte kört med att du hatar honom. Men jag måste gå nu. Ses i morgon? '' Tauratchi kollade mot den nickandes William.

Under tiden hade Asuke sprungit hela vägen till parken. Fått upp mobilen och ringt till Miyuki. Som nu var på väg till bänken som Asuke satt vid. Bilen körde upp bredvid och Asuke hoppade in. Han hulkande och snyftade. Utan ett ord körde Miyuki iväg en bit. '' Hur är det? '' rösten var orolig. '' William... '' han snyftade till. Han hade inte orken till att fortsätta. Men Miyuki förstod och Asuke fick luta sig mot henne. Efter en halvtimme hade Asuke slutat gråta och de körde tillbaka in mot stan. '' Livet som singlar ska firas! '' hojtade Miyuki. Asuke skakade bara på huvudet och log försiktigt. Det första leendet på riktigt länge. Eftermiddagen var fullt av festande och lika så kvällen. Och natten. Men inte hade Asuke anat att han åter igen skulle vakna upp bredvid William. Men denna gången i Williams lägenhet.

När Nate såsmåningen vaknat upp igen så var inte Charlie där. Bara Mika. Mika hade lyckats övertala Charlie att gå och lägga sig istället. för han verkade så trött. Men det var man ju om man hade Nate till broder. Jämt tabletter och skit som han måste kolla upp med honom att han tog. Skjutsandet till BUP och alla möjliga ställen. Nate hade utvecklat en fobi för bussar. eller rättare sagt för Mika. Han gick ingenstans där han trodde Mika kunde vara. Alltså gick han inte ens utanför dörren.

Mika hade rest sig upp och klivit fram till pojken. Mika såg faktiskt riktigt orolig ut. Nate hade rullat ihop sig som en liten boll. Trotts att alla sår gjorde väldigt ont. Han kröp därför ner under täcket. Han frös också. Vad som hade hänt visste han inte. Hade ingen aning. '' Vart är mina tabletter? '' frågade han. Rösten darrade. Huvudet snurrade och han mådde illa. Ville bara spy. Spy upp allt maginnehåll och gråta ut. Patetisk. Men han var ju tjock. Och då var man tvungen att spy upp det som fanns i magen. Han kunde inte bli smal annars. Och han hade slutat äta. Nu hade han två olika dropp i armen. Ett för blodet och ett annat för näring. Att bara tänka på blod fick honom illamåendes. Men han låg bara still. '' Jag har dem inte. '' Mikas svar var mer självsäkert och Nate pep till. '' Men... jag... '' Nates röst darrade och han kollade sig omkring. Usch. Han var åter igen nära till gråten. '' ag måste ha dem.. Vart är de? '' frågade han förvirrat. '' Jag har dom ju inte! Lyssna på mig! '' Mika blev irriterad av Nate. '' Men du hade dem ju innan...? '' sa han förvirrat. '' Men jag har dem inte nu! Är det så svårt att fatta? Tröga människa. '' fräste Mika. Nate kollade upp. Rummet snurrade igen då han vände sig bort. Tystnade. Han ville ha sina mediciner. Men Mika hade dem inte. Han drog täcket över huvudet igen och så började tårarna rinna. Det gjorde ont i kroppen och Mika hatade honom och Charlie hatade honom och alla andra hatade honom också. '' Nate för fan! väx upp någon gång! Du kan inte börja gråta för allting! '' Mika slet av honom täcket och Nate kollade upp på honom. Han såg rädd ut. Han var livrädd. Rädd för Mika. Nate satte sig upp. Eller så mycket han kunde tillåta sig själv. Mika blev stående tyst. Förvånad över det han själv hade sagt. '' Alltså Nate... '' sa han och man kunde höra att rösten var desperat. '' Gå här ifrån. '' mumlade Nate bara utan att kolla mer på Mika. Så fick han en örfil. Det klatschade till ordentligt på kinden där Mika slagit till honom. Nate kollade upp nu. Mika stod tyst och Nates tårar hade börjat rinna igen. Av rädsla och att han var sårad. '' Du... du... '' Nate fick inte fram något mer. '' Förlåt. '' hördes det enda som kom ut över Mikas läppar. '' gå.. '' viskade Nate försiktigt. '' Jag älskar dig... men det räcker inte.. jag har inget mer att ge dig.. du lekte med mig.. fick mig att tro att du tyckte om mig... jag ville inte den natten... jag var rädd.... jag har inte kunnat sova... det är mitt fel... '' Nate hulkade och snyftade nu. Mika stod kvar innan paniken tog överhanden och han rusade iväg. Han lämnade Nate ensam! Igen. Nate sjönk ihop. Nu visste han det. Han skulle aldrig mer gå tillbaka till skolan. Han skulle dö! Ta sitt liv. Han ville inte leva mer. Inte utan Mika. Nej. Allt var hans fel. Om han låtit Mika ha sex med honom. Då hade han inte gjort slut. Dumpat Nate. sårat honom så kopiöst mycket att Nate velat ta livet av sig. Mika hade älskat honom om de hade haft sex. Han hade aldrig slagit Nate då. Men nu hade Nate vägrat. Mika hatade honom! Han slog huvudet mot sängkanten innan han kröp ner under täcket.

Kew fick sova hemma hos sin mamma. Som dessutom tröstade honom. Hjälpte honom igenom det svåraste. Tog hand om honom. Lät honom tala ut. Lät honom gråta. Fanns där. Den enda personen som förstod honom väldigt bra faktiskt. Kew kollade ner på sina fötter.

- Kew kom ner nu! Träningen börjar om tio minuter! Jag kör ner dig. Hojtade moderskapet som stod nedanför trappan. Självklart hade han redan bytt om och han skyndade sig ner. Tryckte fötterna i ett par Foppatofflor och Tog fotbollskorna i handen.

- Ryck upp dig nu, visa vad du kan på träningen.

Kew nickade dystert. Saknaden efter Elliot gnagde i bröstet och tårarna hotade med att tränga sig fram. Nittonåringen följde efter sin mamma och satte sig i bilen och lät henne köra honom. Träningen gick hyfsat i början. Men när han fick se William sittandes i gräset så gick det skit dåligt. Han klarade inte springa. Det gjorde ont och tillslut sa tränaren till honom att gå och sätta sig för han hade märkt att Kew inte mådde alls bra. Och han satte sig i gräset och då började tårarna rinna. Och så satt han. William kom fram och såg ner på honom. Kew satt kvar och fortsatte gråta. William såg besvärad ut och började prata.

- Alltså.. Elliot.. Han vägrar prata med mig... Och jag tror det är bäst att du kommer tillbaka.

William fick inget svar och Kew satt kvar på marken.

- Elliot går inte att lämna ensam. En gång stack han tillbaka till Carl. Några gånger har han försökt att rymma. Han har försökt ringa till din mobil också.   

- Men låt honom för fan vara då! Kew hade kollat upp och fräste fram det.

Förvånandet var tydlig i Williams ansikte.

- För fan. Om jag vill vara med Elliot är det min ensak! Om Elliot vill vara med mig också är det inte ditt problem! Du kan för fan inte beskydda honom. Men du. Varför kan han inte få vara med mig? Du gjorde inget då han var ihop med Carl men så fort han kollar åt mitt håll blir du hysterisk! Men jag är inte den där jävla Kew längre. Jag vill bara vara Kewin! Jag vill kunna ha kul utan spriten, kunna leva mitt liv som jag vill. Jag orkar inte mer!

Kew reste sig och kollade honom i ögonen.

- gör vad fan du vill. Men hindra inte Elliot så han gör samma misstag som jag gjorde. Och inte heller det misstaget du gjorde. Kew fräste fram meningarna.

- Kew du måste komma tillbaka, han vägrar prata med mig. Han skriker bara och gråter! Han går inte ens till skolan. Inget alls. Du måste hjälpa mig.

Kew kollade på William.

- Jag kommer tillbaka. Men inte för din skull. Våran vänskap är över. Och om du säger något om mitt och Elliots förhållande kastar jag ut dig. För lägenheten är egentligen min och inte din. Den står i mitt namn.

Dagarna gick och Nicholaus förblev ensam. Vandrade ofta ensam på gatorna. Sa oftast inget. Men han hade börjat träna. Och äta. Så han höll på att gå upp i vikt och snart var han helt återställd. Det ända som syntes var flera fula ärr. Men det var inte så farligt. Han älskade att strosa omkring ensam. Självförtroendet var nere på noll. Men vad gjorde det? Han var fri nu. Ensam. Igen. Lämnad av Liam. För någon annan. Han stod bland en massa folk då han skymtade den jämnåriga pojken bland folket. Han var lika ensam han också. Gå vidare Nicholaus. Rösten manade på honom. Han kunde inte fortsätta så här. Han skulle inte klara det. Då Liam fått syn på honom hade han rusat fram och stod nu öga mot öga med Nicholaus.

- Jag är fri nu.

Nicholaus röst var trött. Hes och skrovlig. Det märktes att han inte pratat på länge.

- Ärligt talat. Jag är snart tjugoett år. Det fyllde du förra veckan? Förlåt att jag inte kom. Men jag orkar inte se dig lycklig. Du får vara det om du vill. Men jag har bestämt mig för att gå vidare. Lämna dig bakom mig och fortsätta framåt. Och du kan fortsätta med din pojkvän.

Det Nicholaus sa gjorde ont i honom. Men vad kunde han göra? Nej precis. Han älskade Liam fortfarande. Men Liam hade valt en annan väg. En väg utan Nicholaus. En väg som bara skulle såra Nicholaus om han stannade kvar.

- Vi kan vara vänner. Men jag vet att du inte vill vara mer. Och det accepterar jag.

Nicholaus  kollade mot sin före detta pojkvän.

- Men jag älskar dig i vilket fall som helst. Sa han lugnt.

Liam kollade tyst på Nicholaus.

- Du har blivit mycket mognare. Kanske för mogen. Jag saknar den gamla Nicholaus. Han som skämtade och hade kul.

Nicholaus kände en huggande smärta i bröstet.

- Vad fan ska jag göra då?! Du fattar ta mig fan inget alls! Så fort något händer skaffar du någon ny! Kastar ut mina grejer. Men om jag hade gjort det. Då hade du blivit hysterisk! Men jag, där kommer den galna Nicholaus och blir på körd. Det är bäst att kasta ut hans grejer för han kommer aldrig tillbaka och jag får någon ny!

Nicholaus drog in andan efter det han sagt och Liam skakade på huvudet.

- Det gör så ont att se dig skadad.

- Det är ta mig fan ingen anledning till att vara otrogen! Och inte heller en anledning till att kasta ut mig när jag ligger halvdöd på ett sjukhus!

- Jag var rädd för att du skulle reagera ganska negativt och typ hata mig... Liam sökte desperat efter en ursäkt.

- Varför skulle jag? Nicholaus röst var lugnare nu.

- Jag trodde du var död.

Tiden stannade upp. Nicholaus huvud snurrade.

- Vilken jävla ursäkt! Men jag är trött på ursäkter. Låt mig få leva! Släpp mig. Låt mig gå.

Nicholaus tårar rann ner för kinderna då han sa det.

- Jag pallar inte mer. Snälla.. Jag orkar inte med mer bråk.. Jag låter dig vara lycklig... Låt mig vara lycklig.

Liam kollade på honom.

- Som du vill.

Så vände han och gick. Nicholaus blev ståendes kvar. Tårarna fortsatte rinna. Självklart. När han hade chansen att ta tillbaka honom då släppte han iväg honom tillbaka till sin kille. Sin älskade. Han rös. Liam hade trott han var död. Han hade gett upp. Han hade släppt Nicholaus. Utan att Nicholaus vetat om det. Kastat ut hans grejer. Låtit någon annan bo i Nicholaus lägenhet och knullat med honom och inte med Nicholaus. Han hade varit otrogen i kanske ett år.

Liam var otroligt nog frivillig till ett förhållande. Och redan efter två månader hade de sagt att de älskade varandra minst tusen gånger. Kain älskade faktiskt Liam. Och otroligt nog älskade Liam honom också. Eller det var det som Liam sa men vad visste Kain om kärlek? Nej precis. Om han verkligen älskade Liam skulle han nog inte slita av en annan kille tröjan och inte ligga på en säng med någon annan. Men vem brydde sig? Han var trött och hade ont i skallen och killen var snygg och Kain var kåt. Som vanligt då alltså. Han låg och hånglade med en okänd kille och visste att snart skulle Liam komma. Varför tyckte han det var fel? Varför fortsatte han köra på helt oberörd? Varför slutade han inte? Frågorna snurrade i huvudet och han hörde fotsteg i trappan och slet sig loss. Det var dock för sent för någon hade slitit upp dörren. Vem stod i dörren om inte Liam? Och dessutom såg han arg ut. Skamset reste sig Kain upp. Försökte fösa bort killen som låg kvar på sängen. Nöjt utsträckt och kollade på Liam som stormat in och nu var förbannad. '' Älskling? Vem är det här? '' Killens leende var vackert. Men vad brydde sig Kain? Nu skulle en förklaring komma fram. Och snabbt också. I vanliga fall hade han en snabb tunga men denna gången gick det inte prata. Men vad fan hade han trott. Självklart skulle det bli så här om man var otrogen. Inte för att Kain skulle brytt sig i vanliga fall. Men det var ju Liam det handlade om och inte någon konstig ungjävel som han bara lekte med. Och det här var liksom allvar. Eller något i den stilen. Kain kollade upp på Liam. '' Älskling.... Det var inte meningen... Jag älskar ju dig.. '' försökte han lirkandes. Men Liam svarade inte. '' Vem är det? '' rösten darrade och Kain drog handen i genom håret. Han hade inte hunnit öppna munnen innan killen hade börjat prata. '' Jag heter Adam. Och jag och Kain ska snart förlovade sig. Den kalsongklädda pojken som tydligen hette Adam reste sig för att slingra sig om Kain. Självklart knuffade Kain undan honom. '' Vad fan snackar du om? Jag känner inte ens dig. Dra åt helvete innan jag kastar dig ner för trappan. Eller ut genom fönstret. '' Kains tonfall skrämde killen. Kain kallade inte killen vid namn. Nej varför skulle han det? Han kände honom inte och brydde sig inte. Killen som uppenbarligen var skrämd rusade ner för trappan. Kain vände blicken på Liam och insåg till sin egna förfäran att han själv stod helt naken mitt på golvet. Haha, killen hade sprungit i väg utan kläder. Dörren smälldes igen och Kain vände blicken mot golvet för att ta upp ett par kalsonger. Som han snabbt drog på sig för att vända blicken mot sin pojkvän. Om man nu kunde kalla honom det. '' Asså, Liam. Jag vet att det jag gjorde var korkad. Men jag älskar dig. Och jag klarar mig inte utan dig. Och du är det första seriösa förhållandet jag har haft. Och bara för att jag klantar det så ska det inte gå ut över dig. Och jag finns här om du vill ha kvar mig.. Annars får du väll gå och.. Ja du vet... Jag älskar ju dig. Men om du inte vill vara med mig så har du rätten att gå. Och jag kan inte göra något för att hindra dig från att sticka. När Liam kollade upp såg han tårar på den andras kinder och sedan hörde han ett snyftande. Förfärat rusade han fram till pojken och försökte trösta honom. Men inte skulle han säga något, nej. Liam förblev tyst innan han plötsligt slet sig loss. '' Släpp mig! D-du är bara otrogen... Om du älskar mig hade du inte gjort det. Och nu går jag. '' Stegen ekade i huset då Liam sprang ner för trappan. Sedan hörde han hur dörren åter igen slog igen. Kain blev sittandes kvar på sängen. Vars täcke låg på golvet. Så dum han hade varit. Men vad kunde han göra?

Liam hade gett upp allt hopp och satt nu hemma i vardagsrummet. Med en ny kille. Det hade gått tre månader och Nicholaus hade inte visat ett livstecken. Mannen var dömd för rattfylleri och vållande till annans död. Även om Nicholaus inte var död. För han levde fortfarande. Bara att han var i koma. Och läkarna visste inte om han skulle vakna. Liam hade gråtit i tre månader bredvid Nicholaus, men nu var det dags att gå vidare. Dagarna gick och han var lycklig tillsammans med killen. Han hade inte varit hos Nicholaus på väldigt länge. Men han tänkte på honom hela tiden. Även om han var tillsammans med någon annan. Hemma i Nicholaus och Liams lägenhet. Han kände sig hemsk som till och med låg med killen i Nicholaus och hans säng. Men kunde man säga så? Nicholaus låg ju i koma. Och nu hade han gjort det i nästan ett år. Det var då den andre pojken flyttade in hos Liam. Nicholaus var bortglömd och fanns bara i Liams minne. Han skulle aldrig vakna. I alla fall vad Liam trodde. Men Nicholaus vaknade. Han mådde dåligt. Men smärtan var över i kroppen och allt hade läkt. Han såg ut som vanligt. Bara mindre och blekare. Men Liam då? Nicholaus såg honom inte när han vaknade och fick veta att det nästan gått ett år sedan han blev påkörd av sin pappa. Direkt kände Nicholaus den huggande saknaden av sin älskade pojkvän. Han ville springa. Mobilen var sönder och han hade ingen längre. Numret var spärrat och mobilen lämnats in. Det meddelades aldrig att Nicholaus hade vaknat till Liam. Självklart inte. För Nicholaus ville överraska pojken. Så efter några dagar bedömdes han som frisk. Särskilt då det var en vecka och han tränat som in i helvete och vräkt i sig mat. Nu kunde han göra det som han tidigare hade kunnat göra. Och han hade inga minnesförluster alls. Det var bra. Väldigt bra. Det ända som han inte mindes så bra var hans barndom. Men det brydde han sig inte om. Han mindes lite. Men det var inte viktigast. Han kom ut från sjukhuset och satte sig i en taxi. Direkt till blomster affären där han köpte elva gula rosor. Det betydde evig kärlek på blomspråket. Eller hur man nu sa det. Sedan åkte han hem. Utan att knacka klev han rakt in i lägenheten. Men han hörde röster. En mans röst han inte kände igen och Liams röst. Stön och viskanden. Han smög sig inpå. In till sovrummet. Redan innan han kikat in visste han vad som skedde. Det tydde kläderna på. Liams kläder och en okänd killes kläder. Nicholaus harklade sig och de båda pojkarna kollade upp på honom. Nicholaus blev stående med rosorna i handen och kollade ner i marken. Kylan spred sig i honom. Huvudet dunkade och det kändes som om han skulle falla ihop.

- Nicholaus? Liams röst var chockad.

Nicholaus svarade inte utan stod orörligt kvar.

- Förlåt att jag avbröt er.

Det var ovant att prata. Rösten var roslig och det hördes att han hade nära till gråten.

- Men jag skulle bara hämta mina grejer.

Lögnen var genomskinlig och han kollade rakt mot Liam och pojken. Utan att bry sig. Eller han brydde sig. Så in i helvete.

- Nicholaus... Du.. Liam avbröt sig då Nicholaus skyndade sig in i sovrummet. Rosorna släppte han på golvet och hanöppnade garderoben. Vänta lite. Inga av hans kläder fanns kvar. Han stängde igen.

- Vart är min dator? Nicholaus röst var panikslagen.

- Jag har bara hårdisken kvar och den sitter i min dator.. Sa Liam och reste sig för att tassa fram till honom.

Nicholaus såg att Liam inte hade några kläder på sig och vände bort huvudet då Liam smekte honom över kinden. Smärtan. Det gjorde så ont i honom.

- Låt mig vara.... Viskade han hest och kollade in i Liams ansikte.

- Nicholaus... Snälla.. Låt mig förklara.

Liam lät och såg desperat ut.

- Det är lugnt. Jag går. Du får ha din älskling ifred. För jag är inte sugen på ett triangeldrama.

Nicholaus röst darrade då han drog sig ifrån honom. Ut ur huset. Men först tog han sin hårdisk och sin plånbok som fint låg på byrån.

- Tack för min plånbok. Ropade han trött. Han hade skorna på sig och hade rena kläder som de fixat fram på sjukhuset. Han rev med sig en av Elliots tröjor i farten. Sedan rusade han ut ur hallen och sprang ner för trappan. Det var ansträngande för benen och han hade inte samma kondition eller styrka som innan.