LitenUngesTjuv

Killen vände blicken mot pojken på marken. Han fortsatte sparka på denne utan att yttra ett ord. Ilskan hade stigit honom åt huvudet då han tillslut klarade av att sluta. Både han och pojken på marken var blodiga. Vem var killen som stod och sparkade på den andre? Nicholaus. Självklart. Den där unge killen, mördaren om man kunde kalla honom det. Vilket han var. Herregud. Han hade skjutit en helvetes massa personer. Men vad gjorde det? Förutom att han hade lovat att aldrig röra en människa eller ännu mindre slå den. Det var när han träffade Liam som han beslutade det. Det hade redan gått några dagar sedan han berättat för Liam om det som hade hänt.

'' Liam. Vad du än gör älskar jag dig. Jag hoppas du vet det. '' Nicholaus hade kollat mot den andre pojken i soffan. '' Men jag har aldrig berättat det här, även om vi varit tillsammans i två år. Men jag antar att du har rätt att få veta vem jag egentligen är. Eller rättare sagt: Vem jag var. Nicholaus är egentligen bara en fasad av in bakgrund. Något som gömmer den. Jag gömmer mig själv för dig och inte mindre för andra. '' sa han tyst. Liam satt och kollade på honom. '' Vem är du? '' frågade Liam försiktigt. Självklart måste Liam få veta. '' Jag är en människa. '' sa han enkelt. '' Även om folk ser mig som något annat, det började när jag var i treårs åldern, pappa misshandlade mamma, jag kom ihåg att jag skrek. Hur han slog till mig. Jag var ett barn då. '' Nicholaus såg bister ut där han stod framför Liam. '' När jag var fyra då började han misshandla mig. Sålde mig till äldre. I sextio- sjuttio års åldern. '' Rösten dröp av ilskan. '' Jag förstod inte att det var något fel förens mamma lades in på sjukhus. Något med hjärnan. När hon kom tillbaka efter drygt ett år så hade jag lärt mig hantera vapen. En liten kille på snart sex år kunde ju inte vara så farlig? Även om ens pappa tjänade pengar på mig och mamma så behövde jag ju inte vara farlig. Ingen trodde på mig. Det slutade med att jag sköt morsan. Farsan hamnade i fängelse. Jag växte upp med fosterföräldrar i en ''by'' där man skulle vara tuffast. Jag blev det där 'psykfallet' Men vem brydde sig? Inte jag i alla fall. Jag älskade att plåga människor. När jag var fjorton kom jag in som mördare, brutal och hetsig. Fick betalt för att skjuta folk. Ilskan över min pappa tog överhand. Tills jag var sjutton. Då kom du in i bilden. Jag lutade direkt. För jag visste att om jag fortsatte skulle vi aldrig kunna bli tillsammans. '' De sista orden blev ett mumlande. Tystnaden som hade följt var obegriplig innan ett par armar la sig om Nicholaus midja och han tvingade sig kolla upp på pojken som kramade honom. Självklart skulle han bli stöttad. Han sken upp och kände hur Liams läppar mötte Nicholaus och han besvarade kyssen. '' Nicholaus, om du någonsin slår någon, rör någon är det över. Okej? '' Liam hade brutit kyssen och självklart nickade Nicholaus.

Det hade gått nästan en vecka nu när han stod i parken. Folktomt. Det var han Liam och några andra personer. Liam och Nicholaus hade myst då en av killarna börjat hålla på med Liam. Ta på honom. självklart hade ilskan stigit honom åt huvudet. Och nu var det den killen som låg på marken som Nicholaus slagit ner. Liam stod fortfarande en bit bort då Nicholaus vände upp blicken mot honom. Självklart kände Nicholaus sig skamsen då han insåg vad han hade gjort. Han var snabbt framme hos sin pojkvän och la armarna om honom. Armarna var blodiga och lika så hans t-shirt han hade på sig. Och han kladdade ner Liam med blodet. Men han insåg inte att det han gjorde var korkat förens Liam vred sig ur hans grepp och stirrade på honom. Liam var rädd. Nicholaus kollade hjälplöst på killen. '' Förlåt. '' rösten var tyst och han såg in i den andres ögon. Liam sa inget på ett tag och sedan började Nicholaus prata. '' Om... Förlåt.. Men om du är rädd för mig kan du gå.. Och du behöver inte.. förlåt. '' sa han tyst. Liam ryckte av sig ringen. Den träffade Nicholaus i ögat då han slängde den på honom och sedan bara rusade iväg. Han blev hjälplöst stående kvar. Liam hade gjort sitt val och han var inte längre Nicholaus fästman. Men vad hade man väntat sig? Inget alls av det som hade hänt. Så  han blev ensam kvar och gick sedan besviket iväg. Då han kom utanför hans och Liams lägenhet såg han alla sina grejer liggandes utanför. Utan ett ord tog han upp två väskor med kläder och gick därifrån. Han skulle få sova hos en barndoms kompis.