LitenUngesTjuv

Jag trodde du älskade mig. Fast jag kanske hade fel? Jag kanske litade på en verklighet som inte fanns? Jag som trodde jag kunde lita på dig. Men det blev fel. Eller hur? Du klarade inte av mig. Du tyckte jag var för problematisk. Att jag inte kunde göra något annat än att klaga. Men du har så fel. För det var aldrig mitt fel att jag blev som jag blev. Du förändrade mig. Du gjorde så mycket mot mig som jag aldrig klarade av att säga emot. Jag gjorde allt för dig. Vilket misstag. Men vad visste jag? Jag var dum och kär. Fel där. Jag är kär. Och dum. Korkad. Jag trodde det skulle bli bättre när du kom tillbaka. Men du slutade se på mig. Slutade le det där speciella leendet som jag älskade. Som fick mig att rysa. Något var fel. Jag visste det. Men jag trodde aldrig att det skulle bli som det blev. Att du tog avstånd från mig. Försvann. Jag trodde du ville finnas kvar för alltid. En ungs flickas dröm. Som om det var en saga. En saga mellan prins och prinsessa. Du var prinsen jag var prinsessan. Men det funkar inte så. Jag kunde aldrig vara en prinsessa. Jag skulle vara prinsen. Du den andre prinsen. Och två prinsar kunde aldrig bli ihop. Inte heller du och jag. En fattig som knappt får mat. Och du, ett rikemans barn. Som dessutom är vacker. Så varför skulle du vela ha mig? En slafsig pojke? Som är två år yngre. Som går i samma skola som du. Javisst. Men det betyder inte att man kan tro på kärleken? Hur skulle jag veta att något sådant skulle hända? Det som blev slutet för allt. Det som fick dig att lämna mig. Då du insåg att jag inte var värd dig. Hur jag en bad dig att vara med mig. Men jag har lärt mig nu. Jag har lärt mig att inte vara ledsen. Jag är sexton nu. tårarna rinner inte lika ofta. Men de finns där hela tiden. Som om du bara finns i mitt huvud. Jag klarar inte leva så längre. Jag måste få prata med dig. Kunde du inte bara inse att jag inte kan leva utan dig? Jag sitter här och får skit kastat över mig var och varannan dag. Men som tur har jag ju min bror Charlie. Sexton år. Redan varit förlovad men han försvann från mig. Han hette Max. Vi hade planerat allt. Och jag känner hur allt hela tiden kommer tillbaka. Det var tre månader sedan. Men jag har sett den där söta killen. Min ängel. Mikari. Min prins. Fast han vet inte om det ännu. Jag har ingen i skolan. Mikari går en årskurs över mig. Men jag tror inte han vet vem jag är. Jag tror att han aldrig har sett på mig. Jag tror inte han vet att jag gillar honom på det sättet. Mer än vad jag borde. Men jag  älskar honom verkligen. Han verkar så snäll. Han har jättemånga vänner. Men jag har hört att han dricker mycket. Men mer vet jag inte om honom. Men man blir väll inte populär om man inte är snäll? Man blir väll inte det för att man är elak? Det vore grymt fel. Fast vem vet vad denna världen mer kan hitta på? Den gillar att plåga människor och förstöra. Om gud verkligen hade funnits hade han väll gjort världen till en bra plats?