LitenUngesTjuv

- Jag älskar dig. Viskade Nicholaus två veckor senare. Ståendes framför en ilsken Liam som blängde på honom.

- Låt mig vara! Du höll inte löftet, du lovade. Och nu har jag hittat någon bättre! Någon som älskar mig! for det ur Liam.

Det slog slint i Nicholaus huvud då han hörde vad han sa.

- Så du bryr dig inte? Du vill inte kämpa mer? I två veckor låg jag på en jävla säng hos en jävla kompis och tänkte! Och vad tänkte jag på om inte dig?! Varför litar du inte på mig? Skulle inte du gjort samma sak om han höll på, på mig?! Eller du kanske bara hade stått där?! Skrek Nicholaus tillbaka.

- Jag bryr mig visst. Men hur kul är det att ha en lögnare och mördare som pojkvän?! Åter igen så fräste Liam åt honom.

Nicholaus vek undan blicken.

- D-du vet... Du vet att jag.. Att jag älskar dig? Och att jag gör allt för att du ska komma tillbaka till mig? Och lämna Elliot. för min skull. Jag vill inte missta dig... Nicholaus kollade Hjälplöst på hans ex pojkvän.

Elliot var en av Nicholaus ''kompisar''. Eller han kände honom. Elliot var längre än Nicholaus och hade svart hår och var inte alls lik Nicholaus. Hade inte samma bruna nyans på ögonen. Utan hans ögon var gröna. Och Nicholaus stod som paralyserad då han hörde vad som skulle lämna Liams mun nästa gång.

- Jag bryr mig inte om dig längre, gå och dö, dra åt helvete. Vad som helst. Bara jag slipper dig. Jag hatar dig! Fattar du det? Eller är du så jävla trög? Jag vill inte ha dig. Elliot är allt som du inte är. Han är snygg, smart och helt perfekt. Inte ett jävla äckel som du är. Liam insåg för sent att det han hade sagt kunde få oanade konsekvenser.

Liam hade aldrig sett Nicholaus gråta men nu rann det salta tårar ner för Nicholaus bleka kinder. De hade bleknat för att Nicholaus aldrig var ute längre. Eller han hade inte varit det på två veckor. Men Nicholaus stod kvar.

- Jag älskar dig, jag bryr mig bara om att se dig lycklig. Sedan marscherade Nicholaus därifrån.

Men sedan skulle ju självklart Liam hänga efter trotts protester från Elliot.

- Liam.. Det är ingen bra idé.. Kan vi inte gå hem och mysa? Elliot lät bedjandes men Liam brydde sig inte. Han började istället att springa så fort han kunde för att dra tag i Nicholaus.

- Du vet att jag inte ville att det skulle sluta så här... Liam sa det tyst och kollade upp i Nicholaus ögon.

Nicholaus ryckte på axlarna.

- Det är lugnt. Lev du på bara. Ingen vill ju ha en jävla mördare till pojken, eller hur? Nicholaus skrattade rått innan han fortsatte: Du var ihop med en mördare i två år. Bara att du inte visste om det. Men så länge du inte visste vem du var ihop med var det lugnt, om jag slått ner den killen innan jag berättat hade du aldrig gjort slut. Eller hur? Du väntade till ett tillfälle då du kunde krossa mig. Exakt rätt tidpunkt. Eller hur? Men vet du vad, jag är ingen mördare, jag var en mördare. Men du tycker inte jag var det innan? Och då kan jag inte vara det nu. Och allt du sa i sömnen om att du borde lämna mig, att jag var en simpel mördare. Jag tror inte man ljuger i sömnen. Och jag tror du har hittat en perfekt kille nu. Och du? Följ inte efter mig.

Nicholaus snyftade till på slutet innan han rusade därifrån. Sårad och arg. Ledsen och förbannad. Ilsken. Men vad tjänade det till? Inget alls. Han skulle bara glömma. Gå vidare. På sitt egna lilla sätt. Nu när han hade fått en bekräftelse om att Liam var lycklig. Utan honom och med Elliot. Usch. Tankarna virvlade i pojkens huvud då han svängde in på en tom gata. Liam hade inte följt efter som tur var och han störtade in i en av lägenheterna. Upp för trappan. Låste upp Ellas lägenhetsdörr. Hon var inte hemma. Tur det. In i badrummet. Tabletterna. Benzo. En beroendeframkallande drog. köptes från läkare om man hade schizofren eller panikångest. Men de här var stulna droger som han köpt av en kompis till honom. Tvåhundra små tabletter i varje burk. Så han tog en burk med tabletter som gjorde så att han inte skulle spy och svalde sedan två stycken innan han proppade i sig halva burken.