LitenUngesTjuv

På morgonen så orkade Nate knappt resa sig men han tvingade sig upp och låste upp dörren. Han hade fortfarande kläderna på sig. Men han sket fullständigt i det och gick mot köket. Mika och Taruki var redan uppe. Nate gick med sänkt huvud förbi Mika och Taruki. Han hörde Taruki sätta i halsen av skratt. Mika sa inget utan satt tyst. '' Alltså Nate... du kan inte bo här mer. '' Det var Mikas röst. Nate kollade upp mot honom och nickade lite. Han som hade tänkt att äta. Magen kurrade högt och han rodnade svagt. '' Du har inte förändrats ett dugg. '' Nates röst var svag och darrig då han kollade på Mika. '' Du skiter fortfarande fullständigt i dem som älskar dig. Låter dem plågas för att du ska vara lycklig. '' Mika kollade förvånat på Nate. '' Nate... jag älskar dig inte längre... '' Mika kollade på Nate. Mika ljög. Det visste han själv. Men hur skulle lilla Nate veta det? Nate störtade ut ur köket. Taruki såg mellan de båda pojkarna. Självklart hade de inte pratat engelska. Mika sa inget utan satt still och vred tveksamt ringer runt fingret innan han reste sig. '' Jag kommer strax. '' denna gången pratade han japanska innan han rusade efter Nate. Nates dörr var låst. Men man hörde tydligt gråten och saker som revs ner och väskor som stängdes. Dörren flög upp och ut kom Nate. Han ignorerade totalt Mika som drog i hans arm. Nate stannade till slut. '' Låt mig vara. '' hulkade han fram. '' Nate.. '' Mika kollade på honom. Nate skakade på huvudet. '' Jag är trött på att du bara kommer som du vill, jag sticker ,det var ju det du sa att jag skulle göra, för jag orkar verkligen inte mer. Allt jag vill är att vara med dig. Och jag tänker inte fortsätta ligga och drömma om dig. Jag behöver ha ett eget liv också. Inte bara vänta på dig varje dag. Ett år plågade jag mig själv när du hade stuckigt. Och sedan kom jag hit. Då hade du en ny. Men jag vill bara säga att jag aldrig kommer älska någon som jag älskar dig och som jag älskade Max. Men om jag ska vara ärlig tror jag att du betyder mer än vad Max betydde för mig. '' Mika stod som paralyserad efter det som Nate hade sagt. Han kunde inte röra sig. Han såg hur Nate gick. Hur Nate kollade tillbaka och skakade på huvudet. Den där sårade blicken. Usch. Mika rörde sig inte på en lång stund efter det att ytterdörren hade smällt igen. Nate kastade väskorna ner för trapporna och sprang efter. Det gick snabbare så. Han skyndade sig med att springa ner. Allt vad han orkade. Han höll på att snubbla men drog tag i räcket. När han väl var nere så fick han tag på väskorna. Mika hade låtit honom gå iväg. Han hade hånat honom bakom Nates rygg. Tillsammans med sin jävla pojkvän. Mika ville inte ha honom. Efter att ha gått någon kilometer i staden satte han sig på sina väskor. Där blev han sittandes. Mobilen ringde och ringde. Men han orkade inte ta upp den. Någon knackade honom på axeln och Nate tittade upp. Där stod en kort söt kille med brunt hår. Han pratade med Nate. Nate förstod inte. Killen förstod att han inte fattade och bytte till engelska. '' Varför sitter du där? Alltså.. väntar du på någon? '' Killen hade redan hunnit genomskåda honom då Nate febrilt tänkte ut ett svar. '' Nej.. Jag skulle hälsa på en vän.. Och han ville inte att jag skulle bo hos honom... '' sa han tyst och kollade ner mot sina knän. '' Jaha.. Men i staden kan du i alla fall inte bo. Det kostar jättemycket att ta in på hotell här. Du kan ju alltid sova hos mig? Jag tror att det går bra... Jag bor fortfarande med mamma och pappa. Jag har inte råd att flytta. '' Killen skrattade och Nate kollade osäkert på honom. '' Men... '' sa han tyst. '' Det behövs inte... '' sa han och kollade mot killen. Åter igen hördes mobilen. '' Jag tror det är din mobil.. '' sa killen. Nate nickade lite försiktigt och drog upp den. Mika. Han klickade snabbt på rödlur och stängde av mobilen. '' Jag heter Tasukete. Men kalla mig Suke. '' sa han och log. Nate bet sig i läppen. '' Nathwick. Men kalla mig Nate. '' sa han och log försiktigt. '' England? '' frågade han. '' Nej.. Sverige faktiskt. '' Han tog upp de båda väskorna. Suke pratade medan de gick. Och snart var det hos killen. Sukes föräldrar var jättesnälla. De tog emot honom och pysslade om honom och visade honom gästrummet där han fick lägga in grejerna innan han fick mat. Kanske en ny början? I alla fall tills han hade ringt hem och bett om pengar.