2: delen Nicholaus och Declan
När Nicholaus vaknade mådde han illa och ändå stapplade han sig upp. '' Älskling? '' mumlade han förstrött för att sträcka ut armen om linda den mot Declan. Men Declan låg ju inte där. Vart var han? Han måste ha stuckigt.. igen. Juste. Igår. Minnena kom tillbaka som en våg och han reste på sig. Stapplade sig fram till garderoben. Kläderna fattades. Shit också. Declan måste ha stuckigt med alla sina grejer. Men han var nog hemma hos Liam. Nicholaus kollade sig omkring igen. Usch. Han mådde inte alls bra efter det som hänt. Han mådde skit dåligt efter gårdagen. Mike som beskyddade Declan som stack. Nicholaus utbrott. Men hur kunde han veta vad Nicholaus hade gjort? Nicholaus skyndade sig ut ur lägenheten med en hastighet på en halv kilometer i timmen då han inte kunde gå snabbare. För då skulle han antagligen trilla ihop. Bilen kunde han inte ta, för då kanske han blev stoppad av polisen. Och det var inte positivt. Han visste att denna gången skulle han kanske inte få tillbaka Declan lika lätt. Han var tvungen att skärpa sig rejält för att inte missta honom helt och hållet. Vilket han antagligen hade gjort. Han som hade tänkt att fria.. Fan vad dum han kände sig. Han ringde en taxi och var snabbt hos Liam. Hos Liam vägrade Liam hämta Declan. Och då blev Nicholaus så arg att han hotade med att slå ihjäl den andra pojken. Nu rusade han in till Liams gästrum. Och där låg Declan. Han var vaken. Men han grät. Nicholaus såg på Liam. En blick som sa åt honom och dra åt helvete. Och han gick faktiskt därifrån. Nicholaus var nära ett nytt raseri utbrott. '' Älskling! '' utropade han. Declan svarade inte. Nicholaus gick fram till sängen. '' Beijb? '' inget svar. Fan också. '' Declan...? '' spann han. '' Jag älskar ju dig... '' mumlade han och smekte killen över ryggen. '' Förlåt, det var sista gången. '' rösten var lugn och samlad. Men så kom ju Declans kommentar. '' Låt mig vara. '' Nicholaus blev sittandes bredvid på sängen. Som ett jävla fån. Declan knuffade ner honom och sa något. Nicholaus hörde inte. Han dunsade ner på golvet och landade på rumpan. Han blev sittandes kvar. '' Älskling.. Snälla? Det var ett misstag att gå på festen! Jag lovar. Jag ångrar mig! Jag älskar ju dig... Snälla Declan..? Jag kommer sakna dig annars... Dina söta läppar och ditt leende... Jag älskar ju dig... När du ler så gulligt... Alla galna stunder... Alla kyssar.. '' Nicholaus svalde hårt när gråten satte sig i halsen. Var det över? Var deras två år tillsammans slut? Ingen respons från Declan. Då kom de där jävla tårarna rinnandes. '' För fan Declan! Jag gör vad som helst för dig! Jag skulle kunna hoppa från bron i parken om du ville det! '' Declan kollade upp. '' Kan du det? '' Declan log lite och Nicholaus pressade fram ett leende. '' Det är klart. '' Declan började skratta och Nicholaus reste sig. Declan hade satt sig upp och stod nu framför Nicholaus. Declan ställde sig på tå framför Nicholaus och Nicholaus böjde sig ner. De båda näsorna krockade. De båda pojkarna fnissade tyst innan de vred lite på huvudet. Läpparna passade perfekt tillsammans. Kyssen blev intensivare än innan. Helt plötsligt låg Declan över Nicholaus på sängen, det var Liam som kom in och harklade sig så att de båda pojkarna kollade upp. Liam såg besviket på Declan. Han hade vetat att Declan inte skulle lyssna på Liam utan dras tillbaka till Nicholaus som vanligt. '' Jag tycker ni ska gå hem och göra det... Ni förstör min aptit. '' Declan nickade åt det som sades. Sedan tog han de båda ouppackade väskorna. Han hade redan på sig kläderna och började gå mot dörren. Nicholaus följde glatt efter. För att lägga armarna om hans axlar och kyssa honom. Dags att ta vara på förhållandet?
