LitenUngesTjuv

Dagarna gick. Fast det gjorde dem alltid antingen snabbt eller sakta fast det berodde på om man var lycklig eller inte. Kew var oftast lycklig. Men inte alltid. Då han var med Emilio var han ganska lycklig men han hade inte vågat vara så jättenära honom de senaste då Kew faktiskt var kär i den andre killen. Fast det hade han sagt till Emilio men Emilio skrattade bara bort det så Kew hade faktiskt gett upp kampen. Fast han blev ju nästan aldrig nekad något. Kanske var det därför han tog just detta hårt? Att den som känner honom bäst inte vill ha honom på det sättet som Kew ville ha Emilio? Men nu tänkte han bara negativt. Han stod på planen. Fotbollsplanen och hade match. Och tränaren ropade att han skulle springa. Antagligen var det, det som fick honom att rycka till och börja spela igen. Jovisst han var lagkapten och så och förstamittback. Men då han visste att Emilio såg på och så blev han bara nervös. Men snart satte han fart på benen. Kroppen arbetade då han tryckte sig hårt mot en spelare som föll till marken. Hmpf.. Han hade ju bollen men dock blev detta avblåst och det blev frispark. Han muttrade några svordomar mot domaren som inte hörde detta innan han backade bakåt. Klockan gick och det var endast fem minuter kvar av matchen då deras kvittering kom. 1-1. Näst sista matchen för säsongen var det och så åter igen blev han avblåst men denna gången för att han glidtacklat med dobbarna före. Gult kort. Avstängning matchen efter. Perfekt. Han sneglade mot tränaren som hade ett ilsket uttryck i ansiktet. Det här skulle han få skit för. Särskilt när han tjabbade emot och snart fick ytterligare ett gult kort och blev därför utvisad. Jo det visste han också. Men han reste sig bara och kastade en blick mot läktaren. Det var typ fullt. Så han såg inte Emilio. Och snart var matchen avblåst och ja han undvek tränaren och gick in i omklädningsrummet och duschade snabbt. Fixade till sig lite extra då han skulle träffa Emilio. Något han brukade göra. Sedan plockade han ihop sina grejer och hojtade hejdå innan han försvann ut genom omklädningsrumsdörren för att söka upp Emilio. Han skulle göra ett försök till. Närma sig Emilio lite försiktigt så där och sedan berätta om sina känslor och kyssa honom. Jo det skulle nog funka. Men problemet var att Emilio aldrig skulle veta vart han hade Kew då denna var en player. Men det var bara för att han inte hittat den rätte. Eller jo det hade han. Emilio. Han älskade Emilio men han visste att det skulle förbli som det varit. Att de skulle vara kompisar. Emilio gillade ju inte Kews små problem med spriten. Det visste han. Han gick upp jämsides med Emilio och log snett.

- Du blev utvisad igen, hur har du tänkt att bli fotbollspelare när du aldrig får komma in på planen? Emilios röst klingade i Kews öron och lät underbar.

- Hm.. Jag vet inte.. Jag trodde du kunde hjälpa mig.. Självklart kunde Kew inte låta bli att bita sig i underläppen efter den sista meningen. Det hade inte varit meningen att säga så. Nej inte alls. Det hade bara slunkit ur honom. Och nu låg tystnaden i luften.

- Kew du vet ju att det inte kommer att funka.. Emilio kollade upp på honom och Kew nickade bara.

- Jag vet... Men hänger du med hem till mig? Rösten lät osäker och en aning darrig på orden. Självklart skulle han bli en jävla mes också.

- Det är klart jag följer med.. Men du.. Kew... Emilios röst lät försiktig då han sa de sista orden.

- Okej.. Emilio det är lugnt. Jag fattar. Du behöver inte tro att jag är helt dum i huvudet. Sa han lugnande.

- Nej du förstår inte Kew! Det skulle kännas konstigt att kyssa sin bästa kompis. Sa Emilio.

Orden sjönk in i Kew och han blev stående still. Stirrandes ner på pojken. Tårarna hotade att komma fram då han la armarna om hans midja. Emilio kollade upp i Kews ögon och Kew böjde sig fram. Men så avbröt en av killarna det som höll på att hända.

- Hey Kew! Hänger du med och festar sen eller?!

Killen som ropade hette David. Han var lång och mager men ändå ganska stark. Kew släppte snabbt Emilio.

- Nej.. Det får bli en annan dag... Ropade han tillbaka innan han började gå igen.

Denna gången ökade han takten. Han gick så snabbt han kunde. Emilio fick springa för att hinna med honom.

- Kew.. Alltså jag menade inte så. försökte han och Kew skakade bara på huvudet.

- Nej hur menar du då? Varenda jävla gång jag har försökt säga det, har du bara skrattat bort det. Trott att jag skojat. Men hur jävla kul är det att vara kär i sin bästa kompis och veta att den tänker på någon annan på det sättet.

Kew kollade ner på Emilio och skakade på huvudet. Det var ingen idé för Kew att försöka längre. Man kunde ju inte övertala någon till att vela bli ihop med någon. Nej inte precis.

- Alltså, jag vill, jag menar det, jag vill verkligen att det ska funka för oss. Men jag blir så rädd, jag blir verkligen livrädd då du både på vardagar och helger kommer hem helt tagen, berusad och hög. Jag vill inte leva i rädsla, och jag hoppas du förstår det. Så innan jag faktiskt ger dig en chans om en relation, så vill jag att du slutar ta droger och slutar dricka så mycket.

Kew nickade bara lätt.

- Det är inte så lätt. Det går inte bara sluta. Man blir beroende.

Kews röst lät enkel och tonlös. Nästan irriterad.

- Men jag ska inte behöva tvinga dig till att bli ihop med mig. Jag älskar dig visst. Men om vi verkligen bara ska vara vänner.. Så tror jag inte jag älskar dig för mycket. Jag älskar dig mer än en vän.. Och.. Vi kanske inte ens borde vara vänner?

Tårarna trängde sig upp ur Kews ögon och hela världen frös till is. Kew stod still och vägrade kolla på Emilio. Sedan så skulle ju Emilio fortsätta prata. Orden gjorde ont då han började prata.

- Du vill inte ha mig som vän.

Det var ett påstående. Inte en fråga. Kew nickade och kollade upp. Men då hade Emilio redan vänt sig om och gått.

- Det är klart jag vill ha dig som vän! Jag älskar dig Emilio. Men jag blir bara så förvirrad. Du vill ha mig till vän och jag vill vara mer en vän. Det är verkligen svårt att slitas mellan två saker. Kews röst var desperat och han drog i Emilios arm.

- Särskilt när jag vet att du inte vill ha mig som mer än en vän. Sa han tyst.

Emilio vände upp och kollade på honom såg rakt in i Kews ögon. Kew blev stående still. Så kände han två små händer mot sin rygg. Två armar som slöt sig om hans kropp. En pirrande känsla i magen och så hörde han tre små ord. Tre ord som var underbara att höra.

- Kyss mig, Kew. Orden kom från Emilio.

Men självkart han inte ens Kew reagera innan Emilio kysste honom. Mitt på munnen. Självklart besvarade han kyssen. Det pirrade mer nu. En krälande  mask förvandlades till en fjäril som flög runt i Kews mage.

- Jag älskar dig. Viskade han ostadigt då Emilio släppt honom.

- Jag älskar dig också. Jag vill inte förlora dig, älskling. Det Emilio sa var underbart att höra.

- Du kommer aldrig förlora mig, älskling. Kews röst var darrig och ostadig.

Man såg på Kew att han hade tyckt det var underbart. Sedan så trängde sig Emilios röst in i hjärnan igen.

- Kew ska vi hem och mysa? Jag fryser.

- Visst. Sa han och log kärleksfullt mot pojken.

Kew och Emilio. Emilio och Kew. Han och Emilio. Emilio hans pojkvän! Han var otroligt lycklig över att pojken ville ha honom och inte någon annan kille.

- Kew hänger du med på festen!? Hördes en röst bakom och Kew snodde runt.

Fest eller Emilio. Han ville få på festen..

- Emilio.. Kan vi mysa efter festen? För jag vill.. öh.. gå dit.. Sa han tyst och kollade upp på pojken.

- Det kan du.. Jag finns kvar. Emilio log ett fejkat leende och kysste honom snabbt på kinden innan han hade börjat gå.

Kew blev ståendes kvar på marken men sprang snart efter.

- Emilio. Du kan ju följa med. Eller så skippar jag festen. Sa han och nickade.

- Nej gå du. Det är lugnt. Jag väntar på dig där hemma. Bara du inte blir för full. Jag kan kolla på film eller något. Det blir mysigt. Sa han och nickade.

- Okej.. Vi ses senare älskling.. Han kysste Emilio snabbt på munnen innan han planlöst vandrade iväg mot killarna.