LitenUngesTjuv

Nu hade de gått tre veckor. Det var fullt av trånande blickar på gång mellan två av pojkarna. Elliot och Kew. Han hade faktiskt inte gått ut och festat på typ hela tiden. Det var rekord. Fast det kanske berodde på att hans tränare flippat ur på honom och hade stenkoll på Kew nu. Det var inte bra. För Kew blev oftast sur och hamnade i bråk med tränaren. Han gillade inte när folk hade koll på honom. Nej inte alls. Han kollade sig omkring. William hade just åkt. Elliot och Kew stod tätt intill bredvid varandra. Han kollade mot pojken och bet sig i underläppen lite löst. Sedan så släppte han kniven som han höll på att skiva grönsakerna med. Elliot  skar bredvid honom. Tyst tog han Elliots kniv och slängde den mot vasken. Den träffade. Elliot han inte säga något innan Kew trängt in honom i diskbänken. Han kollade ner på honom.

- Elliot.. Viskade han svagt.

Elliot avbröt honom.

- Kyss mig. Viskade Elliot tillbaka.

Kew log och böjde sig framåt, närmare och närmare Elliots vackra ansikte. Det raka plattade håret la sig lätt under Kews hand som la sig runt hans nacke. Lika så gjorde den andra. Han böjde sig den sista biten innan han mötte Elliots läppar med sina, läpparna särades och en pirrande känsla spred sig i Kews maggrop. Vad Elliot tyckte om honom visste han inte. Men han brydde sig inte. Inte så länge han fick ha Elliot för sig själv. Utan någon annan. Kyssarna blev hetare och hårdare. Kropparna trycktes ihop. Flämtanden hördes mellan kyssarna. Kyssarna blev hetsigare och fler. Ingen av dem hade anat hur långt tid det hade gått. De var som förblindade. Det ända som fanns var de två individerna i köket. Snart stod Elliot mot väggen. Hårt uppressad medans de kysstes som galningar. Ingen ville släppa den andra. Inte heller hörde dem när William kom insmygande i huset. Eller nej han smög inte. Han smällde faktiskt igen dörren och klampade in i köket. Först såg han inte de båda grabbarna. Men snart hörde han flämtningar och vände blicken mot ljudet. Det han såg var inte förvånande alls. Han visste att det skulle hända efter att ha sett Kew och Elliots blickar på varandra. Men ilskan tog överhand då han klev fram. Kew mådde underbart. Det var det bästa i hans liv. Slaget som Kew fick i huvudet fick honom att slå pannan i Elliots näsa och ett krasande ljud hördes. Kew kollade bakåt och upptäckte William ståendes bakom.

- Hejsan... Sa han tyst och kollade på pojken.

Han släppte snabbt Elliot som kurade ihop sig intill honom. Han blödde lite ur näsan men det var inget farligt vad Kew kunde bedöma.

- Kew släpp honom för fan! Skrek William ursinnigt till Kew.

Kew släppte honom och tog ett steg bakåt.

- Lugna dig för fan. Sa han och kollade på William med en irriterad blick.

- Kew ut härifrån! William lät fortfarande arg och Kew backade några steg från Elliot.

- Förlåt då, men det är ta mig fan inte mitt fel att jag känner så här. Fräste han tillbaka mot sin bästa kompis.

- William. Jag älskar Kew! gnydde Elliot.

Men självklart klarade William inte att lyssna.

- Packa! Åk härifrån! Låt Elliot vara! Och dra åt helvete! Skrek han.

Kew kollade upp på sin vän. Hoppet och modet sjönk och han vände sig om. Med böjt huvud rusade han in på sitt rum. Smällde igen dörren. Det gjorde ont i honom. William hatade honom, han fick inte vara med Elliot och Elliot hatade honom säkert också. Förvirrat rev han fram den stora trunken som han hade haft innan. Då han hade spelat hockey och fotboll. Slängde i sina kläder. Den bärbara datorn åkte med i packningen. Då han hörde droppanden som splashade mot datorn så insåg han att han hade börjat gråta. Fan också. Varför skulle allt vara så svårt för honom? Han drog ner en kudde i väskan och tog plånboken, mobilen och träningskläder. Han hade fotbollskorna och benskydden också. Fick med sig fotbollstrumporna innan han åter igen begav sig ut mot vardagsrummet. Denna gången hade han en väska med sig. Fylld med hans saker och han gick mot hallen. Williams högljuda röst hördes ute i köket. Och Elliot lät upprörd men Kew smet ut. Det lät inte att han hade stängt dörren. Den högljudda gråten hördes inte längre i lägenheten, han störtade ner för trapporna. Ute ösregnade det. Kanske var det därför som William skyndat sig?