LitenUngesTjuv

Liam hade gett upp allt hopp och satt nu hemma i vardagsrummet. Med en ny kille. Det hade gått tre månader och Nicholaus hade inte visat ett livstecken. Mannen var dömd för rattfylleri och vållande till annans död. Även om Nicholaus inte var död. För han levde fortfarande. Bara att han var i koma. Och läkarna visste inte om han skulle vakna. Liam hade gråtit i tre månader bredvid Nicholaus, men nu var det dags att gå vidare. Dagarna gick och han var lycklig tillsammans med killen. Han hade inte varit hos Nicholaus på väldigt länge. Men han tänkte på honom hela tiden. Även om han var tillsammans med någon annan. Hemma i Nicholaus och Liams lägenhet. Han kände sig hemsk som till och med låg med killen i Nicholaus och hans säng. Men kunde man säga så? Nicholaus låg ju i koma. Och nu hade han gjort det i nästan ett år. Det var då den andre pojken flyttade in hos Liam. Nicholaus var bortglömd och fanns bara i Liams minne. Han skulle aldrig vakna. I alla fall vad Liam trodde. Men Nicholaus vaknade. Han mådde dåligt. Men smärtan var över i kroppen och allt hade läkt. Han såg ut som vanligt. Bara mindre och blekare. Men Liam då? Nicholaus såg honom inte när han vaknade och fick veta att det nästan gått ett år sedan han blev påkörd av sin pappa. Direkt kände Nicholaus den huggande saknaden av sin älskade pojkvän. Han ville springa. Mobilen var sönder och han hade ingen längre. Numret var spärrat och mobilen lämnats in. Det meddelades aldrig att Nicholaus hade vaknat till Liam. Självklart inte. För Nicholaus ville överraska pojken. Så efter några dagar bedömdes han som frisk. Särskilt då det var en vecka och han tränat som in i helvete och vräkt i sig mat. Nu kunde han göra det som han tidigare hade kunnat göra. Och han hade inga minnesförluster alls. Det var bra. Väldigt bra. Det ända som han inte mindes så bra var hans barndom. Men det brydde han sig inte om. Han mindes lite. Men det var inte viktigast. Han kom ut från sjukhuset och satte sig i en taxi. Direkt till blomster affären där han köpte elva gula rosor. Det betydde evig kärlek på blomspråket. Eller hur man nu sa det. Sedan åkte han hem. Utan att knacka klev han rakt in i lägenheten. Men han hörde röster. En mans röst han inte kände igen och Liams röst. Stön och viskanden. Han smög sig inpå. In till sovrummet. Redan innan han kikat in visste han vad som skedde. Det tydde kläderna på. Liams kläder och en okänd killes kläder. Nicholaus harklade sig och de båda pojkarna kollade upp på honom. Nicholaus blev stående med rosorna i handen och kollade ner i marken. Kylan spred sig i honom. Huvudet dunkade och det kändes som om han skulle falla ihop.

- Nicholaus? Liams röst var chockad.

Nicholaus svarade inte utan stod orörligt kvar.

- Förlåt att jag avbröt er.

Det var ovant att prata. Rösten var roslig och det hördes att han hade nära till gråten.

- Men jag skulle bara hämta mina grejer.

Lögnen var genomskinlig och han kollade rakt mot Liam och pojken. Utan att bry sig. Eller han brydde sig. Så in i helvete.

- Nicholaus... Du.. Liam avbröt sig då Nicholaus skyndade sig in i sovrummet. Rosorna släppte han på golvet och hanöppnade garderoben. Vänta lite. Inga av hans kläder fanns kvar. Han stängde igen.

- Vart är min dator? Nicholaus röst var panikslagen.

- Jag har bara hårdisken kvar och den sitter i min dator.. Sa Liam och reste sig för att tassa fram till honom.

Nicholaus såg att Liam inte hade några kläder på sig och vände bort huvudet då Liam smekte honom över kinden. Smärtan. Det gjorde så ont i honom.

- Låt mig vara.... Viskade han hest och kollade in i Liams ansikte.

- Nicholaus... Snälla.. Låt mig förklara.

Liam lät och såg desperat ut.

- Det är lugnt. Jag går. Du får ha din älskling ifred. För jag är inte sugen på ett triangeldrama.

Nicholaus röst darrade då han drog sig ifrån honom. Ut ur huset. Men först tog han sin hårdisk och sin plånbok som fint låg på byrån.

- Tack för min plånbok. Ropade han trött. Han hade skorna på sig och hade rena kläder som de fixat fram på sjukhuset. Han rev med sig en av Elliots tröjor i farten. Sedan rusade han ut ur hallen och sprang ner för trappan. Det var ansträngande för benen och han hade inte samma kondition eller styrka som innan.