LitenUngesTjuv

Hans lilla Mikan. Hans älskling. Hans pojke. Den som alltid skulle finnas där för honom. Den som han älskade. Som inte älskade honom. Som hatade honom. Som bara lekt med honom. Som hade slått honom och sparkat honom. Han hade skrikit åt honom. Sagt att han hatade Nate. Allt som Mika hade gjort under gårdagen fick honom att vela slå ihjäl sig själv. Men han gjorde inget. På morgonen reste han sig bara upp och kollade sig omkring. Tårarna började rinna. Han var livrädd. Hela natten hade demonerna trängt in honom i mörkret. Han hade skrikit. Gråtit. De hade inte velat försvinna. Det gjorde ont i kroppen och han reste sig upp. Sparkarna gjorde ont. Slagen gjorde fortfarande ont. Han mådde illa. Men han var tvungen att gå till skolan. Annars skulle han visa sig feg. Vilket han var. Men ändå. Han stapplade fram till soffbordet. Där han hittade sina kläder och så låg Mikas tröja där. Han måste ha tagit på sig Nates tröja. Som dessutom var Max egentligen. Eller det var ju en skjorta. Och han var tvungen att hitta andra kläder. Han kunde ju inte ha det han hade igår på balen. Balen.. Den hade börjat jättebra men slutat dåligt. Tårarna började åter igen rinna ner för hans kinder. De var lika bleka som vanligt. Förutom det svarta sminket. Stapplandes tog han sig in i sitt sovrum där dubbelsängen stod. Han kollade osäkert sig omkring. Tänk om Mikan kom tillbaka? För att göra något ännu värre? Så hördes rösterna i huvudet igen.

- Du ska dö Nate, vi kommer närmare.

Nate skrek då demonerna närmade sig. Skrek som ett barn, som om någon kom närmare. Tårarna forsade ner för kinderna och han fick panik. Den nakne pojken kastade saker mot demonerna. Men inget funkade. I full panik fick han på sig kläderna. Vad skulle han göra? Nate hade för ont för att springa. Han famlade sig fram till badrummet som han låste. Han sköljde sig i ansiktet. Nytt lager med smink och kamma håret. Det var lockigt eftersom han inte plattade det denna morgonen. Det lockiga håret låg runt ansiktet. Han såg bättre ut i lockigt hår än i rakt. Men nu brydde han sig inte. Han drog tag i närmaste sak som var plattången. Desperat tog han sig fram och öppnade dörren. Det var det första han kastade innan han rusade till hallen. Eller ja snabbt gick det ju inte. Han fick på sig de svarta conversen och Max gamla jacka. Sedan så låste han dörren. Men fick låsa upp eftersom han behövde väskan. I den låg nog några piller i alla fall. Han gick försiktigt ner för trapporna för att komma med bussen. Han hann i tid. Men dock så vändes blickarna upp till honom. Det hördes skratt och någon sa något om honom. Tyst gick han och satte sig på en ledig plats. Längst bak såg han Mika som skrattade åt något.

- Där är ju min lilla bög! ska du inte komma hit och pussas lite? Mika skrattade åt det han hade sagt. Åter igen kom tårarna brännandes. Utanför virvlade det av demoner. Snöflingorna skrek åt honom och han kurade ihop sig på sätet. Men förvånad. Kunde man bli det av att en kille som Mika satte sig bredvid?

- Vad gör du här? Har jag inte gjort klart för dig att jag inte vill se dig. Och flytta dig. Jag ska sitta där.

Mika slet upp honom från platsen och knuffade ut honom i gången där han blev stående. Inga fler lediga platser fanns det i bussen.

- Vad fan glor du på ditt jävla äckel? Glo på någon annan istället. Du fattar fan inget alls. Hoppa ut genom fönstret eller något. Fast i farten. För något kan ju köra över dig då.

Det hördes skratt från de som satt i bussen och Nate stod kvar. Ögonen var vidöppna och han vände tillslut bort blicken från honom.

- Är lilla ponken ledsen nu? Naawh.. Ska jag trösta dig? Eller du kanske är för rädd?

Åter igen hördes det skratt omkring honom och han bet sig hårt i underläppen. Tårarna hotade med att tränga sig fram men han hindrade dem. Undra hur den här dagen skulle fortsätta.