LitenUngesTjuv

Dagarna gick och Nicholaus förblev ensam. Vandrade ofta ensam på gatorna. Sa oftast inget. Men han hade börjat träna. Och äta. Så han höll på att gå upp i vikt och snart var han helt återställd. Det ända som syntes var flera fula ärr. Men det var inte så farligt. Han älskade att strosa omkring ensam. Självförtroendet var nere på noll. Men vad gjorde det? Han var fri nu. Ensam. Igen. Lämnad av Liam. För någon annan. Han stod bland en massa folk då han skymtade den jämnåriga pojken bland folket. Han var lika ensam han också. Gå vidare Nicholaus. Rösten manade på honom. Han kunde inte fortsätta så här. Han skulle inte klara det. Då Liam fått syn på honom hade han rusat fram och stod nu öga mot öga med Nicholaus.

- Jag är fri nu.

Nicholaus röst var trött. Hes och skrovlig. Det märktes att han inte pratat på länge.

- Ärligt talat. Jag är snart tjugoett år. Det fyllde du förra veckan? Förlåt att jag inte kom. Men jag orkar inte se dig lycklig. Du får vara det om du vill. Men jag har bestämt mig för att gå vidare. Lämna dig bakom mig och fortsätta framåt. Och du kan fortsätta med din pojkvän.

Det Nicholaus sa gjorde ont i honom. Men vad kunde han göra? Nej precis. Han älskade Liam fortfarande. Men Liam hade valt en annan väg. En väg utan Nicholaus. En väg som bara skulle såra Nicholaus om han stannade kvar.

- Vi kan vara vänner. Men jag vet att du inte vill vara mer. Och det accepterar jag.

Nicholaus  kollade mot sin före detta pojkvän.

- Men jag älskar dig i vilket fall som helst. Sa han lugnt.

Liam kollade tyst på Nicholaus.

- Du har blivit mycket mognare. Kanske för mogen. Jag saknar den gamla Nicholaus. Han som skämtade och hade kul.

Nicholaus kände en huggande smärta i bröstet.

- Vad fan ska jag göra då?! Du fattar ta mig fan inget alls! Så fort något händer skaffar du någon ny! Kastar ut mina grejer. Men om jag hade gjort det. Då hade du blivit hysterisk! Men jag, där kommer den galna Nicholaus och blir på körd. Det är bäst att kasta ut hans grejer för han kommer aldrig tillbaka och jag får någon ny!

Nicholaus drog in andan efter det han sagt och Liam skakade på huvudet.

- Det gör så ont att se dig skadad.

- Det är ta mig fan ingen anledning till att vara otrogen! Och inte heller en anledning till att kasta ut mig när jag ligger halvdöd på ett sjukhus!

- Jag var rädd för att du skulle reagera ganska negativt och typ hata mig... Liam sökte desperat efter en ursäkt.

- Varför skulle jag? Nicholaus röst var lugnare nu.

- Jag trodde du var död.

Tiden stannade upp. Nicholaus huvud snurrade.

- Vilken jävla ursäkt! Men jag är trött på ursäkter. Låt mig få leva! Släpp mig. Låt mig gå.

Nicholaus tårar rann ner för kinderna då han sa det.

- Jag pallar inte mer. Snälla.. Jag orkar inte med mer bråk.. Jag låter dig vara lycklig... Låt mig vara lycklig.

Liam kollade på honom.

- Som du vill.

Så vände han och gick. Nicholaus blev ståendes kvar. Tårarna fortsatte rinna. Självklart. När han hade chansen att ta tillbaka honom då släppte han iväg honom tillbaka till sin kille. Sin älskade. Han rös. Liam hade trott han var död. Han hade gett upp. Han hade släppt Nicholaus. Utan att Nicholaus vetat om det. Kastat ut hans grejer. Låtit någon annan bo i Nicholaus lägenhet och knullat med honom och inte med Nicholaus. Han hade varit otrogen i kanske ett år.