LitenUngesTjuv

Nate satt ihopkrupen och åt en glass då han hörde försiktiga knackningar på dörren. Han såg inte vidare frisk ut. Benen var bandage runt då han försökt skära upp dem. Sedan hade han bandage också runt armarna. Han hade fått sy i ansiktet efter att han skurit sig där. Och han hade bangade runt bröstkorgen som han också försökt skära upp. Sedan hade han ett sjukhus nattlinne på sig och slangar i armar och ben.

- Kom in! sa ganska lågt.

Det hördes inte ut och det visste Charlie som satt bredvid Nate och kollade så att han åt av glassen och inte lämnade den i blomkrukan bredvid sjukhussängen. Han hade sett hur Nate hade gjort det en gång. Nate tvingade i sig det sista av glassen.

- Kom in! Ropade Charlie och dörren öppnades.

Nate kollade inte mot dörren. Han hoppades att det var faderskapet som kom in. Eller han visste det. Vem annars skulle besöka en psykiskt sjuk unge? Nate Satte sig i skräddarställning och gav bägaren där glassen innan hade befunnit sig i. Han kollade upp och förväntade sig att se sin pappa. Men då han fick se Mikari ståendes vid sängen så spärrade han upp ögonen. De blåa ögonen såg ut som ett hav. Särskilt då han insåg att han inte tänkt på Mika eller gråtit på tio minuter. Då kom tårarna. Mika såg besvärad ut och Nate vek ner blicken. Han satt tyst och dog med händerna ut med täcket. Blåmärkena efter misshandeln var borta och han bet sig i underläppen. Han hade fått dagens doser av medicinen och mådde bra. Förutom att han inte fått sina antidepressiva mediciner. Och därför kom gråten smygandes igen. Tårarna började rinna. Herregud. Under tre dagar hade han gråtit oavbrutet. Igår hade han inte pallat mer utan medicinerna och därför hade han gjort det i en desperat handling. Nate fortsatte att sitta tyst och han petade lite i det vita täcket. Utväxten var blond och det var hans riktiga hårfärg. Mika fortsatte vara tyst innan han harklade sig. Men han fick fortfarande inte Nates uppmärksamhet. Varför skulle han få den? Det var ju det ända som Nate hade kvar att ge Mika. Han hade gett honom allt han hade. Men bara för att han inte vågade gå det sista steget hade Mika blivit arg. Slagit honom. En snyftning steg ur Nates strupe och han slog armarna om bröstkorgen. Smärtan fanns överallt, i bröstkorgen, på bröstkorgen, på armarna, i huvudet, i benen, på benen, i armarna. Och i magen. Fast det gjorde ondast i bröstkorgen. 'Jag älskar dig' Han mindes orden som han sagt så tydligt. Men självklart räckte inte det. För Mika hade ljugit.

- Nate.. jag har saknat dig..

Mikas röst fick honom att kolla upp. Ansiktet såg förskräckligt ut. Svullna röda kinder, röd näsa, ögonen var blodsprängda och svullna. Tårarna var torkade och det fanns nya tårar också. Läpparna var svullna av gråten. Och det hjälpte inte att han hade feber också. Och var sjuk i övrigt. Halsen hade svullnat upp ordentligt. Problemet med det som Mika sa fick honom att tro att Mika åter igen ljög. Och tårarna började forsa. Snyftningarna kom som okontrollerbara och lika så hulkningarna. Näsan fick honom att inte kunna andas och han kippade efter luft samtidigt som hans ansikte färgades blått av ansträngningen. Mika skyndade sig fram. Knuffade ner honom i liggandes ställning Blåste luft i hans lungor med hjälp av mun-mot-mun-metoden. Han fick tillslut luft. Hjärtat slog kraftigt i bröstkorgen. Maskinen bredvid honom pep snabbt och snart kom en läkare inspringandes. Samma sekund slutade Nate att andas av ansträngningen. Ansiktet blev blått och snart bleknade det. Fem läkare kom inspringandes och knuffade undan både Charlie och Mika. Mika fortsatte att försöka kämpa sig fram men gav snart upp då Charlie drog tag i honom. Höll Mika ifrån Nate. Samtidigt som han ilsket började skrika åt Mika och Mika skrek tillbaka på Charlie.