LitenUngesTjuv

Nu var det bara några dagar kvar till den där balen. Nate hade insett att Charlie skulle tvinga dit honom om han så skulle få gå med Nate. För enligt honom så behövde Nate mer socialt umgänge. Men det tyckte inte Nate han behövde. Han blev ju redan trakasserad i skolan. Och någon skulle säkert bara hälla bål över hela honom. Men nu hade Charlie tvingat på honom en kostym som hade fått sys in en meter. Nej men väldigt mycket. Och byxbenen hade fått läggas upp en bit. Hm. Det var inte kul att vara liten. Han tvingade sig åter igen till skolan. Idag var han rädd att han skulle få se de hemska demonerna igen. Eftersom han inte vågade ta ut nya recept av läkaren igen. Varför skulle Mika förstöra och ta hans mediciner när han behövde dem! Han kunde inte leva utan medicinerna. Det hade börjat när han var nio och så. Och sedan hade Max alltid hjälpt honom och ibland tvingat i honom dem då han vägrat. Då han varit i ett anfall. Litium, Leponex och Rispertal. Sömnmedlet Stilnoc. Sedan tog han ju Sobril också. Det var mycket mediciner för den lilla kroppen. Men han hade vant sig vid det för länge sedan. Varför skulle det vara han som råkade ut för allt? Det var faktiskt bara jobbigt att folk skulle hålla på, på honom och inte på någon annan. Att just han skulle bli mobbad. Det visste han inte varför. Kanske var han verkligen så ful och så äcklig som de sa? Hm kanske. Han slog i backen med en plötslig duns då någon gått rakt in i honom. Han kollade upp på killen som stod böjd över honom med förvånad min.

- förlåt! utropade Nate och reste sig snabbt upp. Mika. Självklart. Så vacker han var.

- Det är lugnt... Jag hade faktiskt tänkt att fråga dig en grej.. sa Mika lugnt och Nate nickade bara.

- Okej.. antar jag.. mumlade han fram.

- Vill du gå med mig till balen? För jag har tröttnat på att vara elak mot dig och så. Jag gillar inte det egentligen. Men det har bara blivit så. Bara för att andra gör det. så vad säger du? Mika log mot honom och Nate ja han trodde han skulle kunna svimma när som helst.

- Självklart! Jag följer absolut med! sa Nate och nickade ivrigt. Han studsade nästan upp och ner när han väl kunde prata riktigt.

- Och du? Jag tycker faktiskt att du är väldigt söt. Sa Mika senare och log mot honom.

Självklart rodnade Nate stort och kollade ner i marken.

- Verkligen? Nate bet sig i underläppen.

. Självklart. Och så böjde sig Mika en bit ner och kysste honom.

Mika kysste Nate! Och Nate besvarade självklart kyssen som den lättmanipulerade lilla skitunge han var. När Mika drog sig ifrån honom så flämtade Nate till och kollade upp mot pojken.

- Det där var... underbart.. viskade han fram.

Nate var chockad över hur Mika påverkade honom. Men han brydde sig inte. Han älskade Mika och Mika tyckte om honom också! Det var perfekt ju. Han begav sig till skolan med Mika på sin ena sida. Hand i hand. det var Faktiskt Mika som tog hans hand. Vilket gjorde honom lyckligare än lyckligast.

När han vaknade så hade han slangar i armarna. Nästan. Han rös. Usch han hatade det. Han insåg att Ella måste varit hemma då han föll. Hon kanske sov eftersom hon skulle jobba dagen efter? Och Ella måste ha hört när han trillat. Han hade slått i huvudet i badkarskanten eller i toalocket.. Kanske i handfatet. Men det var i alla fall en stor bula som satt ovanför ögonbrynet och han suckade. Försökte vrida på sig när han hörde en röst trängde sig in i hans huvudet. Helvete. Liam. Det hörde han så fort första bokstaven kom över den andres läppar.

- Nicholaus... hördes rösten. Men hade pojken väntat på respons från Nicholaus? Det kunde han ju glömma. Han hade ju inte velat se Nicholaus mer. Nicholaus drog täcket över huvudet. Sedan hördes en annan röst.

- Liam vi kanske borde gå hem? rösten var nervös. Självklart var det Elliot som pratade.

- Nej jag måste prata med honom först. Det är viktigt. Sa Liam och nickade snabbt.

Elliot suckade djupt och försvann ut ur rummet.

- Nicholaus.. Svara bara.. Snälla.. Jag saknar dig faktiskt. väldigt mycket. Jag saknar dina kyssar. Jag älskar dig fortfarande. Men...

- Men vaddå? Nicholaus satte sig häftigt upp och la armarna i kors.

- Du sprang bara iväg..

Nicholaus avbröt honom.

- Jag sprang inte bara iväg! Jag slog ner killen och du sprang iväg! Sedan slängde du ut mina grejer och när jag försökte prata med dig då höll du på med Elliot! Och hur tror du det kändes? Två år som går käpprakt åt helvete bara för du hittar någon ny. Och när jag helt plötsligt blivit en mördare i dina ögon så då kan man dumpa mig! Om han hade tafsat på dig och jag slått ner honom då du inte visste vad hade du gjort då?

Elliot tvekade lite.

- Du har rätt. Jag hade aldrig gjort slut om du slog ner honom när jag inte visste. Medgav han.

- Vad gör det för skillnad om jag var något som jag inte är längre?

- Jag vet faktiskt inte,  fortsatte Liam och bet sig i underläppen.

- Du vet inte? Men du. Jag vet att du vet att jag älskar dig. Sa Nicholaus. Och jag gjorde det för att jag älskar dig. Du ville inte se mig mer. Och då gjorde jag som du bad mig.

Tårarna forsade ner från både Nicholaus och Liams kinder.

- Du och jag är verkligen patetiska. Kommenterade Liam och pressade fram ett leende.

- Fast jag är nog mest patetisk. Svarade Nicholaus och suckade.

- håll tyst och kyss mig istället, din dumbom. Sa Liam med ett skratt och Nicholaus flinade till.

Satte sig upp för att dra Liam intill sig. Då kysste han honom på munnen med ett snett leende.

- Jag har saknat dina kyssar, jag har saknat dina fingrar, jag har saknat hela dig. Sa han och nickade.

Liam log bara till svar innan han kysste Nicholaus på munnen. Elliot kunde ju glömma att han

fick tillbaka Liam nu.

Nate slutade skriva då någon drog ifrån honom blocket och han kollade förvirrat upp på pojken som höll i blocket. Personen som stod där tog andan ur honom och han öppnade munnen för att säga något.

- B-blocket är m-mitt. Rösten darrade och killen skrattade. Killen hade svart hår och lika dan frisyr som Nate hade. Lika blekt ansikte. Frågan var om det var pudrat vitt som Nate hade gjort. Eller om det var naturligt. Han ville sträcka ut handen och röra vid den andres hår men höll sig stilla och satt kvar på bänken. Han satt på skolgården. Han kunde inte göra något drastiskt. Då skulle alla skratta åt honom. Vill ni veta vem pojken som tog blocket heter? Mikari Yuen. Samma Mikari som Nate hade skrivit om. På den sidan som han höll uppe. Nate reste sig. Men Mikari var längre än hans 152 cm. Han måste vara 166 eller något. Men Mikari höll blocket högt över sitt huvud och skrattade när Nate försökte hoppa och nå det. Någon kille tog tag i  honom och höll honom ifrån Mikari.

- Du vill väll inte ha skabbungen över dig? Skrattade killen och Nate stod kvar och stirrade ner på sina fötter. Rodnade.

- Släpp mig, mumlade Nate förstrött. Hans blick var fortfarande fäst på blocket.

Men vem var Nate egentligen? jo han var en kille på sexton år vars pojkvän tog självmord. Nate själv är 152 centimeter lång och väger endast 40 kilo ungefär åtta kilo för lite. Sen hade han panikångest och schizofren. Ingen bra kombination. Familjen var inte stor. Ingen mamma. En arbetsnarkoman till pappa och en storebror som heter Charlie som hjälper till med allt. Men annars hade han en liten kattunge han köpt för inte så länge sedan. Kattungen hette Miyuki. Nate var en ganska söt grabb egentligen men folk ser bara det dåliga i pojken efter att hans pojkvän Max tog självmord. Men självklart försöker Nate komma över det med hjälp av sin bror Charlie.

- sluta... Viskade han förtvivlat och sprattlade för att komma loss. Jag vill ha mitt block! Tjatade han och såg upp mot Mikari.

Mikari skrattade åt honom men han brydde sig knappast om det. Han försökte komma loss.

- Nu ska vi se vad det står... sa Mika och skrattade lite. Idag har det varit som vanligt. Men det är bara det att Mikari kollade på mig och log så där sött som han brukar göra. Fast jag tror inte det var åt mig. Men ändå. Han har ett så vackert leende.

Mika vek sig dubbel av skratt då han läst de få meningarna. Sedan fortsatte han. I tio minuter läste han upp vad som stod innan han höll på att kissa på sig av skratt. Sedan så stoppade Mika blocket i sin väska och Nate protesterade vilt.

- Det var mitt block ge hit! ropade han ut mot Mika.

- Aldrig. Jag vill läsa lite mer först. Släpp ner honom nu. Jag vill inte komma försent igen. För subban kommer döda mig. Mika grimaserade innan han började klampa iväg mot skolan. Nate föll ner på marken och väskan for upp och ut trillade papper och en medicinburk med hans medicin i. För att dämpa panikångesten och hans schizofren. Men samma kille som släppt honom på marken tog upp burken.

- Fan han har ju fler burkar! skrattade han och Mika vände sig om med ett flin.

- Ska vi undersöka vad han har mer i väskan?

Skratt hördes omkring honom och triggade Mika ännu mer. Han drog i Nates väska för att hälla ut innehållet från marken. Pennor, suddgummin och andra medicinburkar flög ut. Och Nate försökte desperat plocka ihop sina saker men blev iväg sparkad av en av Mikas kängor som träffade honom i magen.

- Sluta! väste Mika hotfullt och Nate stannade upp.

 Stirrade upp på killen som såg på honom. Eller blängde innan han började tömma burkarna. Onej. Det var tredje gången Mika gjorde så denna månaden. Och så kom de förbaskade tårarna rinnande ner för kinderna, salta tårar och Nate gjorde ett sista försök att ta sina grejer. Men åter igen träffade en spark honom. Fast sedan var han ju inte beredd på att det skulle komma sju till åtta sparkar i magen på honom. Alla kom från Mika då han såg på honom med ilskna ögon.

- Sa jag inte till dig att du inte skulle göra något? Eller fattar du så jävla trögt? Inte nog med att du mördade Max men du ska fan lyssna på vad jag säger till dig, ditt jävla äckel.

Flämtningarna hördes tydligt och Nate nickade snabbt. Tårarna fortsatte rinna. Efter en halvtimme var alla grejer förstörda och undersökta. Då fick han tillbaka väskan. Den var också sönder. Han knökade ner sakerna i soptunnan och gick besviket in i skolan. Vad skulle han göra nu? Hm... till och med skolböckerna hade Mikari gjort sönder. Och hans kompisar. Tårarna fortsatte välla fram ur ögonen då han släntrade tillbaka till skåpet. Samtidigt som han drog upp nycklarna flög mobilen ut ur fickan och landade på marken. Eller på stengolvet. Nate böjde sig för att ta upp den men då sparkades den undan och flög iväg. Landade vid en person. En välbekant ganska kort person. Mika. Självklart tog denna upp mobilen med ett skratt.

- Jag lyckas att alltid vara på rätt ställe. Flinade han och Nate suckade bara.

 Låste upp skåpet. Snart kom mobilen farande tillbaka och träffade honom på låret. Snällt. Han tog upp mobilen, tur att inte den också hade gått sönder. Han drog ur sina böcker till No lektionen. Wihoo! Han gick tredje året och det innebar att han skulle gå på stundentbalen. Kul. Eller inte. Han skulle få gå ensam. Som vanligt. Max... Ja han skulle ju gått med honom annars.

Jag trodde du älskade mig. Fast jag kanske hade fel? Jag kanske litade på en verklighet som inte fanns? Jag som trodde jag kunde lita på dig. Men det blev fel. Eller hur? Du klarade inte av mig. Du tyckte jag var för problematisk. Att jag inte kunde göra något annat än att klaga. Men du har så fel. För det var aldrig mitt fel att jag blev som jag blev. Du förändrade mig. Du gjorde så mycket mot mig som jag aldrig klarade av att säga emot. Jag gjorde allt för dig. Vilket misstag. Men vad visste jag? Jag var dum och kär. Fel där. Jag är kär. Och dum. Korkad. Jag trodde det skulle bli bättre när du kom tillbaka. Men du slutade se på mig. Slutade le det där speciella leendet som jag älskade. Som fick mig att rysa. Något var fel. Jag visste det. Men jag trodde aldrig att det skulle bli som det blev. Att du tog avstånd från mig. Försvann. Jag trodde du ville finnas kvar för alltid. En ungs flickas dröm. Som om det var en saga. En saga mellan prins och prinsessa. Du var prinsen jag var prinsessan. Men det funkar inte så. Jag kunde aldrig vara en prinsessa. Jag skulle vara prinsen. Du den andre prinsen. Och två prinsar kunde aldrig bli ihop. Inte heller du och jag. En fattig som knappt får mat. Och du, ett rikemans barn. Som dessutom är vacker. Så varför skulle du vela ha mig? En slafsig pojke? Som är två år yngre. Som går i samma skola som du. Javisst. Men det betyder inte att man kan tro på kärleken? Hur skulle jag veta att något sådant skulle hända? Det som blev slutet för allt. Det som fick dig att lämna mig. Då du insåg att jag inte var värd dig. Hur jag en bad dig att vara med mig. Men jag har lärt mig nu. Jag har lärt mig att inte vara ledsen. Jag är sexton nu. tårarna rinner inte lika ofta. Men de finns där hela tiden. Som om du bara finns i mitt huvud. Jag klarar inte leva så längre. Jag måste få prata med dig. Kunde du inte bara inse att jag inte kan leva utan dig? Jag sitter här och får skit kastat över mig var och varannan dag. Men som tur har jag ju min bror Charlie. Sexton år. Redan varit förlovad men han försvann från mig. Han hette Max. Vi hade planerat allt. Och jag känner hur allt hela tiden kommer tillbaka. Det var tre månader sedan. Men jag har sett den där söta killen. Min ängel. Mikari. Min prins. Fast han vet inte om det ännu. Jag har ingen i skolan. Mikari går en årskurs över mig. Men jag tror inte han vet vem jag är. Jag tror att han aldrig har sett på mig. Jag tror inte han vet att jag gillar honom på det sättet. Mer än vad jag borde. Men jag  älskar honom verkligen. Han verkar så snäll. Han har jättemånga vänner. Men jag har hört att han dricker mycket. Men mer vet jag inte om honom. Men man blir väll inte populär om man inte är snäll? Man blir väll inte det för att man är elak? Det vore grymt fel. Fast vem vet vad denna världen mer kan hitta på? Den gillar att plåga människor och förstöra. Om gud verkligen hade funnits hade han väll gjort världen till en bra plats?

- Jag älskar dig. Viskade Nicholaus två veckor senare. Ståendes framför en ilsken Liam som blängde på honom.

- Låt mig vara! Du höll inte löftet, du lovade. Och nu har jag hittat någon bättre! Någon som älskar mig! for det ur Liam.

Det slog slint i Nicholaus huvud då han hörde vad han sa.

- Så du bryr dig inte? Du vill inte kämpa mer? I två veckor låg jag på en jävla säng hos en jävla kompis och tänkte! Och vad tänkte jag på om inte dig?! Varför litar du inte på mig? Skulle inte du gjort samma sak om han höll på, på mig?! Eller du kanske bara hade stått där?! Skrek Nicholaus tillbaka.

- Jag bryr mig visst. Men hur kul är det att ha en lögnare och mördare som pojkvän?! Åter igen så fräste Liam åt honom.

Nicholaus vek undan blicken.

- D-du vet... Du vet att jag.. Att jag älskar dig? Och att jag gör allt för att du ska komma tillbaka till mig? Och lämna Elliot. för min skull. Jag vill inte missta dig... Nicholaus kollade Hjälplöst på hans ex pojkvän.

Elliot var en av Nicholaus ''kompisar''. Eller han kände honom. Elliot var längre än Nicholaus och hade svart hår och var inte alls lik Nicholaus. Hade inte samma bruna nyans på ögonen. Utan hans ögon var gröna. Och Nicholaus stod som paralyserad då han hörde vad som skulle lämna Liams mun nästa gång.

- Jag bryr mig inte om dig längre, gå och dö, dra åt helvete. Vad som helst. Bara jag slipper dig. Jag hatar dig! Fattar du det? Eller är du så jävla trög? Jag vill inte ha dig. Elliot är allt som du inte är. Han är snygg, smart och helt perfekt. Inte ett jävla äckel som du är. Liam insåg för sent att det han hade sagt kunde få oanade konsekvenser.

Liam hade aldrig sett Nicholaus gråta men nu rann det salta tårar ner för Nicholaus bleka kinder. De hade bleknat för att Nicholaus aldrig var ute längre. Eller han hade inte varit det på två veckor. Men Nicholaus stod kvar.

- Jag älskar dig, jag bryr mig bara om att se dig lycklig. Sedan marscherade Nicholaus därifrån.

Men sedan skulle ju självklart Liam hänga efter trotts protester från Elliot.

- Liam.. Det är ingen bra idé.. Kan vi inte gå hem och mysa? Elliot lät bedjandes men Liam brydde sig inte. Han började istället att springa så fort han kunde för att dra tag i Nicholaus.

- Du vet att jag inte ville att det skulle sluta så här... Liam sa det tyst och kollade upp i Nicholaus ögon.

Nicholaus ryckte på axlarna.

- Det är lugnt. Lev du på bara. Ingen vill ju ha en jävla mördare till pojken, eller hur? Nicholaus skrattade rått innan han fortsatte: Du var ihop med en mördare i två år. Bara att du inte visste om det. Men så länge du inte visste vem du var ihop med var det lugnt, om jag slått ner den killen innan jag berättat hade du aldrig gjort slut. Eller hur? Du väntade till ett tillfälle då du kunde krossa mig. Exakt rätt tidpunkt. Eller hur? Men vet du vad, jag är ingen mördare, jag var en mördare. Men du tycker inte jag var det innan? Och då kan jag inte vara det nu. Och allt du sa i sömnen om att du borde lämna mig, att jag var en simpel mördare. Jag tror inte man ljuger i sömnen. Och jag tror du har hittat en perfekt kille nu. Och du? Följ inte efter mig.

Nicholaus snyftade till på slutet innan han rusade därifrån. Sårad och arg. Ledsen och förbannad. Ilsken. Men vad tjänade det till? Inget alls. Han skulle bara glömma. Gå vidare. På sitt egna lilla sätt. Nu när han hade fått en bekräftelse om att Liam var lycklig. Utan honom och med Elliot. Usch. Tankarna virvlade i pojkens huvud då han svängde in på en tom gata. Liam hade inte följt efter som tur var och han störtade in i en av lägenheterna. Upp för trappan. Låste upp Ellas lägenhetsdörr. Hon var inte hemma. Tur det. In i badrummet. Tabletterna. Benzo. En beroendeframkallande drog. köptes från läkare om man hade schizofren eller panikångest. Men de här var stulna droger som han köpt av en kompis till honom. Tvåhundra små tabletter i varje burk. Så han tog en burk med tabletter som gjorde så att han inte skulle spy och svalde sedan två stycken innan han proppade i sig halva burken.

- Bli min älskare för natten. Snälla, viskade han desperat och kollade upp på den tre år äldre pojken. Han tiggde om sex. för första gången. Men vad gjorde man inte för den man älskade? Man gjorde verkligen allt.

- Jag tänker inte ha sex med en liten unge, svarade den andre pojken trotsigt och flinade ner mot honom. De var folk runt omkring dem.

- Du kunde ha det när vi var tillsammans, vad är felet nu? Frågade han och såg på honom. Sårad. Han som trott att de skulle vara dem för alltid. Så dumt.

- Lyssnar du dåligt? Jag vill inte vara tillsammans med en jävla snorunge. Du kan för fan knappt kyssas ordentligt. Du ville inte ha sex när vi hade ett så kallat förhållande och då ska du inte få sex nu heller. Svarade killen och gav honom en irriterad blick.

- Var det därför du gjorde slut? Var det så? '' pojken kollade envist på den äldre mannen. Klamrade sig fast vid hans arm med en desperat blick.

- Jag vill inte ha ett förhållande med någon som inte vill ha sex. Svarade killen kyligt.

- Så sex är allt i ett förhållande? Man kan inte skratta inget alls? Är verkligen sex så viktigt? Folk hade börjat samlats runt omkring de båda pojkarna och femtonåringen spärrade upp ögonen och såg oskyldigt mot sin artonårige ex pojkvän.

- Bara för du är oskuld så ska det för fan inte gå ut över mig. Det märktes att artonårige Jonah började bli irriterad då han gnisslade tänder så att man kunde se läppringen röra på sig. Självklart stirrade femton åringen.

- Men.. J-jag älskar dig. '' han ångrade inte sig inte alls efter det han sagt. Tårarna brände under hans ögonlock då han vek ner huvudet och slog armarna om bröstkorgen.

- Har jag fått en liten barnunge efter mig nu? Jonah skrattade. Men slutade genast skratta då han hörde en snyftning från pojken och sedan hur han sprang iväg. Jonah hade bara skojat. Och det var kanske ett grovt skämt men att han skulle ta det så allvarligt var ju inte bra. Att femtonåringen blev så sårad av det han hade sagt var förvånande. Och sedan hade ju han inte gjort slut för det med sex utan för hans kompisar ville att han skulle hänga med och festa.

Femtonårige Ariel drog i sitt färgade hår när han sprang. Han hade blivit helblondin nyligen. Han hade färgat håret för att vara söt inför Jonah. Men han kanske borde färga de mörka slingorna igen? Kanske. Sedan sprang han rakt in i någon och han kollade upp. Tårarna förblindade synen och han såg suddigt. Självklart hade han sprungit in i en av världens sötaste killar. Mich.

- Hur är det grabben? Frågade den svarthåriga pojken och Ariel ryckte på axlarna. Mich var lika gammal som han själv men dock populär bland alla. Fast det var kanske för att han var lite sådär halvkänd.

- Det är ganska bra antar jag, snörvlade Ariel och torkade tårarna och det runna sminket.

- Det ser man ju inte att det är bra. Pojken kramade honom och plötsligt lyste en blixt upp Ariels ansikte och han ryckte till. Kollade skräckslaget upp i en kamera. Mich hade ju fotografer efter sig. Usch. Nej nu var han tvungen att dra. Dock höll han fortfarande i Michs hand och den tänkte han heller inte släppa då han drog med sig pojken iväg med en svag rodnad på kinderna. Gömde sig i en gammal replokal där hans kompisar repade ibland, genast bröt tårarna ut och han började snyfta medan Mich förvånat kollade på.

- Ta det lugnt och berätta vad som hänt. Sa han lugnt.

Ariel berättade osammanhängande om att hans pojkvän ville ha sex och inte han. Att han dumpat honom för det. Att han var tre år äldre och så vidare.

- Var du ihop med Jonah? Michs röst var förvånad och Ariel nickade bara. Sedan sades det inget på en lång stund och Ariel slutade gråta efter en halvtimme.

- Du kan väll komma till min konsert i morgon så vi kan prata lite mer? frågade Mich och Ariel nickade lite. Så fick han en biljett i handen och ett backstage pass.

- Men jag kan betala själv! utropade Ariel och nickade. Ha. Hans mamma hade inga pengar överhuvud taget. Hur skulle han få tag i pengar? Men hans mamma hade lärt honom att aldrig ta emot något som kostade mycket pengar. Det var inte bra.

- Det är lugnt. Svarade Mich innan han släntrade därifrån.

Ariel tog sig hem. Kvällen gick och Ariel planerade klädsel. Det fick bli något tufft. Ett par svarta stuprörsjeans som egentligen var förstora i midjan. Men han fick ha ett nitskärp eller något. Lite goth måste han se ut. Inte som han brukade alltså. Inte den vanliga slappa stilen. En lite för stor t-shirt fick det bli också. Sedan somnade han ifrån allt annat. På morgonen vaknade han tidigt och började med att duscha äta frukost och fixa i ordning sig. Vilket tog nästan hela dagen. Snart var han på konserten. Fast vem fick han se där om inte Jonah?

- Ariel! hojtade han och Ariel vände bort huvudet. Jonah kom fram till honom. försökte lirka med hans namn och säga saker som ''älskling'', ''sötnos'' o.s.v.

- Jag såg dig i en tidning i morse sa Jonah tvekandes. Du såg väldigt upptagen ut med Mich.

Ariel vände blicken mot Jonah och blängde.

- Vad fan trodde du då? Han tröstade mig. Han är i alla fall snäll mot mig! Han skulle aldrig dumpa mig för att jag inte vill ha sex, fräste han mot sitt ex.

- Så ni är tillsammans? Jonahs röst var sur och Ariel skakade på huvudet.

- Det sa jag aldrig. Du är bara så jävla jobbig vet du det?! skrek han ut mot Jonah. Så blixtrade något till och en hand närmade sig Ariels ansikte med förödande hastighet. Huvudet flög åt sidan då Jonahs hand träffade honom. Tårarna började rinna ner för Ariels kinder. Jonahs chockade ansiktsuttryck satt kvar i honom.

- Varför gjorde du så? Ariels röst darrade och han slog som dagen innan armarna om bröstkorgen. Han brydde sig inte om att någon fotograferade. Brydde sig inte om vad det stod om honom i morgon i någon skvaller tidning. Brydde sig inte. Orkade inte bry sig.

- Ariel.. Jonah försökte låta kärleksfull, men Ariel insåg att det inte betydde något längre.

- Du betyder inget längre. Jag vill inte ha en pojkvän som sviker mig för jag är yngre. Jag vill inte ha dig längre, om du så var den sista människan på jorden. Sedan klampade Ariel därifrån. Ställde sig långt fram i trängseln och visste att Jonah inte skulle hitta honom. Det var det viktigaste. Musiken drog igång men mitt i första låten så avbröt Mich konserten.

- Vänta lite! Det är något som fattas! Jag vill kalla upp en kille på scenen. Jag gick i samma klass som honom för några år sedan. Och han betyder väldigt mycket för mig. Och jag vet inte om jag betyder något för honom. För hans pojkvän kanske betyder mer, eller ja ex pojkvän. Sedan hoppade Mich ner från scenen och började springa mot Ariel. Ariel stod som förstelnad och lät sig bli meddragen upp på scenen där han blev ståendes med en förvånad min. Kollandes ner på sina fötter då Mich började sjunga igen. Men sedan fick han gå in bakom scenen redan efter första låten var slut och där lyssnade han på Michs vackra röst som sjöng.

- Vem fan är du? Den svarthåriga killen som drog upp honom på fötter var skrämmande vacker. Han hade långt hår i en så kallad 'emofrisyr' och svart smink. Svarta kläder och ett par svarta converse. Han hade alltså mer pengar än vad Ariel hade.

- Ariel, och du är? mumlade han fram och kollade mot killen.

- Michs pojkvän. Och vad fan har du för problem som försöker sno min pojkvän? Du är ju för fan inte ens snygg. Fräste killen och Ariel ja, han blev ståendes knäpptyst och kolla ner på sina fötter. Varför var alla killar han gillade upptagna eller inte gillade honom?

Snart var konserten slut och killen blängde fortfarande på honom då Ariel försökte förklara att han inte var tillsammans med Mich eller något sådant. Även om han önskade att han var det. Men det kunde han inte säga. Så han höll käften stängd till Mich kom ut. Och då släppte killen honom äntligen. Ariel backade därifrån och stod tryckt i ett hörn då en av bandmedlemmarna snart upptäckte vart han var. Efter att Mich och killen diskuterat ett bra tag. Ariel pratade försiktigt med killen men sneglade hela tiden mot Michs håll då han fick se Jonah komma gåendes. Okej, det blev bara sämre och sämre.

- Ariel! ropade han ut och rusade fram till honom. Blickarna vändes mot de båda pojkarna och Ariel backade undan.

- Rör mig inte.. Viskade han svagt och Jonah såg undrandes på honom.

- Men älskling...

- Kalla mig inte älskling! Låt mig vara! skrek han upprört och Mich rusade fram för att dra tag i Jonah. Sedan lyste blixtar upp. Hur kom fotograferna hit? En sista blixt lyste upp innan han kände hur huvudet sprängdes. Det kändes som om det gjorde det. Han hade svimmat. När han vaknat upp så låg han på soffan bakom scenen. Jonah var inte där. Men Mich och hans läskiga pojkvän och bandmedlemmarna var där.

- Lögnare., viskade han ut mot Mich och satte sig upp med en irriterad min.

- Vad? Jag har inte ljugit om något! protesterade han.

Ariels huvud bultade.

- J-jag t-trodde.. Ariel slöt ögonen igen och suckade missnöjt.

- Jag trodde du tyckte om mig, muttrade han tillsist fram och slog upp ögonen.

- Det gör jag ju. Mer än vad du tror. Jag älskar dig! sa Mich försiktigt.

- Och vad är jag en säck potatis? fräste den läskiga killen ut.

- Herregud vi gjorde slut för flera månader sedan. muttrade Mich.

- Du stack bara! Vi gjorde aldrig slut. protesterade killen.

Ariel satte sig så häftigt upp att det kändes som om någon slog honom i bakhuvudet med en hård smäll.

- Sluta bråka bara, sa han tyst och bet sig i underläppen.

- Vi bråkar inte, protesterade Mich. Vi pratade bara om vem som hade rätt vilket jag har. Så håll tyst och sluta förstör.

Killen lämnade rummet och tystnaden följde då Mich lutade sig fram.

- Ärligt talat så blev jag rätt besviken igår när du började gråta igen när vi gick in i rummet. Jag trodde det skulle hända något annat. Mich harklade sig efter det han hade sagt och Ariel rodnade.

- Det känns som flera veckor sedan det var igår. Men håll tyst och kyss mig istället. Svarade Ariel med ett litet leende.

Kanske var det dags att vara lycklig igen?

Killen vände blicken mot pojken på marken. Han fortsatte sparka på denne utan att yttra ett ord. Ilskan hade stigit honom åt huvudet då han tillslut klarade av att sluta. Både han och pojken på marken var blodiga. Vem var killen som stod och sparkade på den andre? Nicholaus. Självklart. Den där unge killen, mördaren om man kunde kalla honom det. Vilket han var. Herregud. Han hade skjutit en helvetes massa personer. Men vad gjorde det? Förutom att han hade lovat att aldrig röra en människa eller ännu mindre slå den. Det var när han träffade Liam som han beslutade det. Det hade redan gått några dagar sedan han berättat för Liam om det som hade hänt.

'' Liam. Vad du än gör älskar jag dig. Jag hoppas du vet det. '' Nicholaus hade kollat mot den andre pojken i soffan. '' Men jag har aldrig berättat det här, även om vi varit tillsammans i två år. Men jag antar att du har rätt att få veta vem jag egentligen är. Eller rättare sagt: Vem jag var. Nicholaus är egentligen bara en fasad av in bakgrund. Något som gömmer den. Jag gömmer mig själv för dig och inte mindre för andra. '' sa han tyst. Liam satt och kollade på honom. '' Vem är du? '' frågade Liam försiktigt. Självklart måste Liam få veta. '' Jag är en människa. '' sa han enkelt. '' Även om folk ser mig som något annat, det började när jag var i treårs åldern, pappa misshandlade mamma, jag kom ihåg att jag skrek. Hur han slog till mig. Jag var ett barn då. '' Nicholaus såg bister ut där han stod framför Liam. '' När jag var fyra då började han misshandla mig. Sålde mig till äldre. I sextio- sjuttio års åldern. '' Rösten dröp av ilskan. '' Jag förstod inte att det var något fel förens mamma lades in på sjukhus. Något med hjärnan. När hon kom tillbaka efter drygt ett år så hade jag lärt mig hantera vapen. En liten kille på snart sex år kunde ju inte vara så farlig? Även om ens pappa tjänade pengar på mig och mamma så behövde jag ju inte vara farlig. Ingen trodde på mig. Det slutade med att jag sköt morsan. Farsan hamnade i fängelse. Jag växte upp med fosterföräldrar i en ''by'' där man skulle vara tuffast. Jag blev det där 'psykfallet' Men vem brydde sig? Inte jag i alla fall. Jag älskade att plåga människor. När jag var fjorton kom jag in som mördare, brutal och hetsig. Fick betalt för att skjuta folk. Ilskan över min pappa tog överhand. Tills jag var sjutton. Då kom du in i bilden. Jag lutade direkt. För jag visste att om jag fortsatte skulle vi aldrig kunna bli tillsammans. '' De sista orden blev ett mumlande. Tystnaden som hade följt var obegriplig innan ett par armar la sig om Nicholaus midja och han tvingade sig kolla upp på pojken som kramade honom. Självklart skulle han bli stöttad. Han sken upp och kände hur Liams läppar mötte Nicholaus och han besvarade kyssen. '' Nicholaus, om du någonsin slår någon, rör någon är det över. Okej? '' Liam hade brutit kyssen och självklart nickade Nicholaus.

Det hade gått nästan en vecka nu när han stod i parken. Folktomt. Det var han Liam och några andra personer. Liam och Nicholaus hade myst då en av killarna börjat hålla på med Liam. Ta på honom. självklart hade ilskan stigit honom åt huvudet. Och nu var det den killen som låg på marken som Nicholaus slagit ner. Liam stod fortfarande en bit bort då Nicholaus vände upp blicken mot honom. Självklart kände Nicholaus sig skamsen då han insåg vad han hade gjort. Han var snabbt framme hos sin pojkvän och la armarna om honom. Armarna var blodiga och lika så hans t-shirt han hade på sig. Och han kladdade ner Liam med blodet. Men han insåg inte att det han gjorde var korkat förens Liam vred sig ur hans grepp och stirrade på honom. Liam var rädd. Nicholaus kollade hjälplöst på killen. '' Förlåt. '' rösten var tyst och han såg in i den andres ögon. Liam sa inget på ett tag och sedan började Nicholaus prata. '' Om... Förlåt.. Men om du är rädd för mig kan du gå.. Och du behöver inte.. förlåt. '' sa han tyst. Liam ryckte av sig ringen. Den träffade Nicholaus i ögat då han slängde den på honom och sedan bara rusade iväg. Han blev hjälplöst stående kvar. Liam hade gjort sitt val och han var inte längre Nicholaus fästman. Men vad hade man väntat sig? Inget alls av det som hade hänt. Så  han blev ensam kvar och gick sedan besviket iväg. Då han kom utanför hans och Liams lägenhet såg han alla sina grejer liggandes utanför. Utan ett ord tog han upp två väskor med kläder och gick därifrån. Han skulle få sova hos en barndoms kompis.