LitenUngesTjuv

När Nate såsmåningen vaknat upp igen så var inte Charlie där. Bara Mika. Mika hade lyckats övertala Charlie att gå och lägga sig istället. för han verkade så trött. Men det var man ju om man hade Nate till broder. Jämt tabletter och skit som han måste kolla upp med honom att han tog. Skjutsandet till BUP och alla möjliga ställen. Nate hade utvecklat en fobi för bussar. eller rättare sagt för Mika. Han gick ingenstans där han trodde Mika kunde vara. Alltså gick han inte ens utanför dörren.

Mika hade rest sig upp och klivit fram till pojken. Mika såg faktiskt riktigt orolig ut. Nate hade rullat ihop sig som en liten boll. Trotts att alla sår gjorde väldigt ont. Han kröp därför ner under täcket. Han frös också. Vad som hade hänt visste han inte. Hade ingen aning. '' Vart är mina tabletter? '' frågade han. Rösten darrade. Huvudet snurrade och han mådde illa. Ville bara spy. Spy upp allt maginnehåll och gråta ut. Patetisk. Men han var ju tjock. Och då var man tvungen att spy upp det som fanns i magen. Han kunde inte bli smal annars. Och han hade slutat äta. Nu hade han två olika dropp i armen. Ett för blodet och ett annat för näring. Att bara tänka på blod fick honom illamåendes. Men han låg bara still. '' Jag har dem inte. '' Mikas svar var mer självsäkert och Nate pep till. '' Men... jag... '' Nates röst darrade och han kollade sig omkring. Usch. Han var åter igen nära till gråten. '' ag måste ha dem.. Vart är de? '' frågade han förvirrat. '' Jag har dom ju inte! Lyssna på mig! '' Mika blev irriterad av Nate. '' Men du hade dem ju innan...? '' sa han förvirrat. '' Men jag har dem inte nu! Är det så svårt att fatta? Tröga människa. '' fräste Mika. Nate kollade upp. Rummet snurrade igen då han vände sig bort. Tystnade. Han ville ha sina mediciner. Men Mika hade dem inte. Han drog täcket över huvudet igen och så började tårarna rinna. Det gjorde ont i kroppen och Mika hatade honom och Charlie hatade honom och alla andra hatade honom också. '' Nate för fan! väx upp någon gång! Du kan inte börja gråta för allting! '' Mika slet av honom täcket och Nate kollade upp på honom. Han såg rädd ut. Han var livrädd. Rädd för Mika. Nate satte sig upp. Eller så mycket han kunde tillåta sig själv. Mika blev stående tyst. Förvånad över det han själv hade sagt. '' Alltså Nate... '' sa han och man kunde höra att rösten var desperat. '' Gå här ifrån. '' mumlade Nate bara utan att kolla mer på Mika. Så fick han en örfil. Det klatschade till ordentligt på kinden där Mika slagit till honom. Nate kollade upp nu. Mika stod tyst och Nates tårar hade börjat rinna igen. Av rädsla och att han var sårad. '' Du... du... '' Nate fick inte fram något mer. '' Förlåt. '' hördes det enda som kom ut över Mikas läppar. '' gå.. '' viskade Nate försiktigt. '' Jag älskar dig... men det räcker inte.. jag har inget mer att ge dig.. du lekte med mig.. fick mig att tro att du tyckte om mig... jag ville inte den natten... jag var rädd.... jag har inte kunnat sova... det är mitt fel... '' Nate hulkade och snyftade nu. Mika stod kvar innan paniken tog överhanden och han rusade iväg. Han lämnade Nate ensam! Igen. Nate sjönk ihop. Nu visste han det. Han skulle aldrig mer gå tillbaka till skolan. Han skulle dö! Ta sitt liv. Han ville inte leva mer. Inte utan Mika. Nej. Allt var hans fel. Om han låtit Mika ha sex med honom. Då hade han inte gjort slut. Dumpat Nate. sårat honom så kopiöst mycket att Nate velat ta livet av sig. Mika hade älskat honom om de hade haft sex. Han hade aldrig slagit Nate då. Men nu hade Nate vägrat. Mika hatade honom! Han slog huvudet mot sängkanten innan han kröp ner under täcket.

Kew fick sova hemma hos sin mamma. Som dessutom tröstade honom. Hjälpte honom igenom det svåraste. Tog hand om honom. Lät honom tala ut. Lät honom gråta. Fanns där. Den enda personen som förstod honom väldigt bra faktiskt. Kew kollade ner på sina fötter.

- Kew kom ner nu! Träningen börjar om tio minuter! Jag kör ner dig. Hojtade moderskapet som stod nedanför trappan. Självklart hade han redan bytt om och han skyndade sig ner. Tryckte fötterna i ett par Foppatofflor och Tog fotbollskorna i handen.

- Ryck upp dig nu, visa vad du kan på träningen.

Kew nickade dystert. Saknaden efter Elliot gnagde i bröstet och tårarna hotade med att tränga sig fram. Nittonåringen följde efter sin mamma och satte sig i bilen och lät henne köra honom. Träningen gick hyfsat i början. Men när han fick se William sittandes i gräset så gick det skit dåligt. Han klarade inte springa. Det gjorde ont och tillslut sa tränaren till honom att gå och sätta sig för han hade märkt att Kew inte mådde alls bra. Och han satte sig i gräset och då började tårarna rinna. Och så satt han. William kom fram och såg ner på honom. Kew satt kvar och fortsatte gråta. William såg besvärad ut och började prata.

- Alltså.. Elliot.. Han vägrar prata med mig... Och jag tror det är bäst att du kommer tillbaka.

William fick inget svar och Kew satt kvar på marken.

- Elliot går inte att lämna ensam. En gång stack han tillbaka till Carl. Några gånger har han försökt att rymma. Han har försökt ringa till din mobil också.   

- Men låt honom för fan vara då! Kew hade kollat upp och fräste fram det.

Förvånandet var tydlig i Williams ansikte.

- För fan. Om jag vill vara med Elliot är det min ensak! Om Elliot vill vara med mig också är det inte ditt problem! Du kan för fan inte beskydda honom. Men du. Varför kan han inte få vara med mig? Du gjorde inget då han var ihop med Carl men så fort han kollar åt mitt håll blir du hysterisk! Men jag är inte den där jävla Kew längre. Jag vill bara vara Kewin! Jag vill kunna ha kul utan spriten, kunna leva mitt liv som jag vill. Jag orkar inte mer!

Kew reste sig och kollade honom i ögonen.

- gör vad fan du vill. Men hindra inte Elliot så han gör samma misstag som jag gjorde. Och inte heller det misstaget du gjorde. Kew fräste fram meningarna.

- Kew du måste komma tillbaka, han vägrar prata med mig. Han skriker bara och gråter! Han går inte ens till skolan. Inget alls. Du måste hjälpa mig.

Kew kollade på William.

- Jag kommer tillbaka. Men inte för din skull. Våran vänskap är över. Och om du säger något om mitt och Elliots förhållande kastar jag ut dig. För lägenheten är egentligen min och inte din. Den står i mitt namn.

Dagarna gick och Nicholaus förblev ensam. Vandrade ofta ensam på gatorna. Sa oftast inget. Men han hade börjat träna. Och äta. Så han höll på att gå upp i vikt och snart var han helt återställd. Det ända som syntes var flera fula ärr. Men det var inte så farligt. Han älskade att strosa omkring ensam. Självförtroendet var nere på noll. Men vad gjorde det? Han var fri nu. Ensam. Igen. Lämnad av Liam. För någon annan. Han stod bland en massa folk då han skymtade den jämnåriga pojken bland folket. Han var lika ensam han också. Gå vidare Nicholaus. Rösten manade på honom. Han kunde inte fortsätta så här. Han skulle inte klara det. Då Liam fått syn på honom hade han rusat fram och stod nu öga mot öga med Nicholaus.

- Jag är fri nu.

Nicholaus röst var trött. Hes och skrovlig. Det märktes att han inte pratat på länge.

- Ärligt talat. Jag är snart tjugoett år. Det fyllde du förra veckan? Förlåt att jag inte kom. Men jag orkar inte se dig lycklig. Du får vara det om du vill. Men jag har bestämt mig för att gå vidare. Lämna dig bakom mig och fortsätta framåt. Och du kan fortsätta med din pojkvän.

Det Nicholaus sa gjorde ont i honom. Men vad kunde han göra? Nej precis. Han älskade Liam fortfarande. Men Liam hade valt en annan väg. En väg utan Nicholaus. En väg som bara skulle såra Nicholaus om han stannade kvar.

- Vi kan vara vänner. Men jag vet att du inte vill vara mer. Och det accepterar jag.

Nicholaus  kollade mot sin före detta pojkvän.

- Men jag älskar dig i vilket fall som helst. Sa han lugnt.

Liam kollade tyst på Nicholaus.

- Du har blivit mycket mognare. Kanske för mogen. Jag saknar den gamla Nicholaus. Han som skämtade och hade kul.

Nicholaus kände en huggande smärta i bröstet.

- Vad fan ska jag göra då?! Du fattar ta mig fan inget alls! Så fort något händer skaffar du någon ny! Kastar ut mina grejer. Men om jag hade gjort det. Då hade du blivit hysterisk! Men jag, där kommer den galna Nicholaus och blir på körd. Det är bäst att kasta ut hans grejer för han kommer aldrig tillbaka och jag får någon ny!

Nicholaus drog in andan efter det han sagt och Liam skakade på huvudet.

- Det gör så ont att se dig skadad.

- Det är ta mig fan ingen anledning till att vara otrogen! Och inte heller en anledning till att kasta ut mig när jag ligger halvdöd på ett sjukhus!

- Jag var rädd för att du skulle reagera ganska negativt och typ hata mig... Liam sökte desperat efter en ursäkt.

- Varför skulle jag? Nicholaus röst var lugnare nu.

- Jag trodde du var död.

Tiden stannade upp. Nicholaus huvud snurrade.

- Vilken jävla ursäkt! Men jag är trött på ursäkter. Låt mig få leva! Släpp mig. Låt mig gå.

Nicholaus tårar rann ner för kinderna då han sa det.

- Jag pallar inte mer. Snälla.. Jag orkar inte med mer bråk.. Jag låter dig vara lycklig... Låt mig vara lycklig.

Liam kollade på honom.

- Som du vill.

Så vände han och gick. Nicholaus blev ståendes kvar. Tårarna fortsatte rinna. Självklart. När han hade chansen att ta tillbaka honom då släppte han iväg honom tillbaka till sin kille. Sin älskade. Han rös. Liam hade trott han var död. Han hade gett upp. Han hade släppt Nicholaus. Utan att Nicholaus vetat om det. Kastat ut hans grejer. Låtit någon annan bo i Nicholaus lägenhet och knullat med honom och inte med Nicholaus. Han hade varit otrogen i kanske ett år.

Liam var otroligt nog frivillig till ett förhållande. Och redan efter två månader hade de sagt att de älskade varandra minst tusen gånger. Kain älskade faktiskt Liam. Och otroligt nog älskade Liam honom också. Eller det var det som Liam sa men vad visste Kain om kärlek? Nej precis. Om han verkligen älskade Liam skulle han nog inte slita av en annan kille tröjan och inte ligga på en säng med någon annan. Men vem brydde sig? Han var trött och hade ont i skallen och killen var snygg och Kain var kåt. Som vanligt då alltså. Han låg och hånglade med en okänd kille och visste att snart skulle Liam komma. Varför tyckte han det var fel? Varför fortsatte han köra på helt oberörd? Varför slutade han inte? Frågorna snurrade i huvudet och han hörde fotsteg i trappan och slet sig loss. Det var dock för sent för någon hade slitit upp dörren. Vem stod i dörren om inte Liam? Och dessutom såg han arg ut. Skamset reste sig Kain upp. Försökte fösa bort killen som låg kvar på sängen. Nöjt utsträckt och kollade på Liam som stormat in och nu var förbannad. '' Älskling? Vem är det här? '' Killens leende var vackert. Men vad brydde sig Kain? Nu skulle en förklaring komma fram. Och snabbt också. I vanliga fall hade han en snabb tunga men denna gången gick det inte prata. Men vad fan hade han trott. Självklart skulle det bli så här om man var otrogen. Inte för att Kain skulle brytt sig i vanliga fall. Men det var ju Liam det handlade om och inte någon konstig ungjävel som han bara lekte med. Och det här var liksom allvar. Eller något i den stilen. Kain kollade upp på Liam. '' Älskling.... Det var inte meningen... Jag älskar ju dig.. '' försökte han lirkandes. Men Liam svarade inte. '' Vem är det? '' rösten darrade och Kain drog handen i genom håret. Han hade inte hunnit öppna munnen innan killen hade börjat prata. '' Jag heter Adam. Och jag och Kain ska snart förlovade sig. Den kalsongklädda pojken som tydligen hette Adam reste sig för att slingra sig om Kain. Självklart knuffade Kain undan honom. '' Vad fan snackar du om? Jag känner inte ens dig. Dra åt helvete innan jag kastar dig ner för trappan. Eller ut genom fönstret. '' Kains tonfall skrämde killen. Kain kallade inte killen vid namn. Nej varför skulle han det? Han kände honom inte och brydde sig inte. Killen som uppenbarligen var skrämd rusade ner för trappan. Kain vände blicken på Liam och insåg till sin egna förfäran att han själv stod helt naken mitt på golvet. Haha, killen hade sprungit i väg utan kläder. Dörren smälldes igen och Kain vände blicken mot golvet för att ta upp ett par kalsonger. Som han snabbt drog på sig för att vända blicken mot sin pojkvän. Om man nu kunde kalla honom det. '' Asså, Liam. Jag vet att det jag gjorde var korkad. Men jag älskar dig. Och jag klarar mig inte utan dig. Och du är det första seriösa förhållandet jag har haft. Och bara för att jag klantar det så ska det inte gå ut över dig. Och jag finns här om du vill ha kvar mig.. Annars får du väll gå och.. Ja du vet... Jag älskar ju dig. Men om du inte vill vara med mig så har du rätten att gå. Och jag kan inte göra något för att hindra dig från att sticka. När Liam kollade upp såg han tårar på den andras kinder och sedan hörde han ett snyftande. Förfärat rusade han fram till pojken och försökte trösta honom. Men inte skulle han säga något, nej. Liam förblev tyst innan han plötsligt slet sig loss. '' Släpp mig! D-du är bara otrogen... Om du älskar mig hade du inte gjort det. Och nu går jag. '' Stegen ekade i huset då Liam sprang ner för trappan. Sedan hörde han hur dörren åter igen slog igen. Kain blev sittandes kvar på sängen. Vars täcke låg på golvet. Så dum han hade varit. Men vad kunde han göra?

Liam hade gett upp allt hopp och satt nu hemma i vardagsrummet. Med en ny kille. Det hade gått tre månader och Nicholaus hade inte visat ett livstecken. Mannen var dömd för rattfylleri och vållande till annans död. Även om Nicholaus inte var död. För han levde fortfarande. Bara att han var i koma. Och läkarna visste inte om han skulle vakna. Liam hade gråtit i tre månader bredvid Nicholaus, men nu var det dags att gå vidare. Dagarna gick och han var lycklig tillsammans med killen. Han hade inte varit hos Nicholaus på väldigt länge. Men han tänkte på honom hela tiden. Även om han var tillsammans med någon annan. Hemma i Nicholaus och Liams lägenhet. Han kände sig hemsk som till och med låg med killen i Nicholaus och hans säng. Men kunde man säga så? Nicholaus låg ju i koma. Och nu hade han gjort det i nästan ett år. Det var då den andre pojken flyttade in hos Liam. Nicholaus var bortglömd och fanns bara i Liams minne. Han skulle aldrig vakna. I alla fall vad Liam trodde. Men Nicholaus vaknade. Han mådde dåligt. Men smärtan var över i kroppen och allt hade läkt. Han såg ut som vanligt. Bara mindre och blekare. Men Liam då? Nicholaus såg honom inte när han vaknade och fick veta att det nästan gått ett år sedan han blev påkörd av sin pappa. Direkt kände Nicholaus den huggande saknaden av sin älskade pojkvän. Han ville springa. Mobilen var sönder och han hade ingen längre. Numret var spärrat och mobilen lämnats in. Det meddelades aldrig att Nicholaus hade vaknat till Liam. Självklart inte. För Nicholaus ville överraska pojken. Så efter några dagar bedömdes han som frisk. Särskilt då det var en vecka och han tränat som in i helvete och vräkt i sig mat. Nu kunde han göra det som han tidigare hade kunnat göra. Och han hade inga minnesförluster alls. Det var bra. Väldigt bra. Det ända som han inte mindes så bra var hans barndom. Men det brydde han sig inte om. Han mindes lite. Men det var inte viktigast. Han kom ut från sjukhuset och satte sig i en taxi. Direkt till blomster affären där han köpte elva gula rosor. Det betydde evig kärlek på blomspråket. Eller hur man nu sa det. Sedan åkte han hem. Utan att knacka klev han rakt in i lägenheten. Men han hörde röster. En mans röst han inte kände igen och Liams röst. Stön och viskanden. Han smög sig inpå. In till sovrummet. Redan innan han kikat in visste han vad som skedde. Det tydde kläderna på. Liams kläder och en okänd killes kläder. Nicholaus harklade sig och de båda pojkarna kollade upp på honom. Nicholaus blev stående med rosorna i handen och kollade ner i marken. Kylan spred sig i honom. Huvudet dunkade och det kändes som om han skulle falla ihop.

- Nicholaus? Liams röst var chockad.

Nicholaus svarade inte utan stod orörligt kvar.

- Förlåt att jag avbröt er.

Det var ovant att prata. Rösten var roslig och det hördes att han hade nära till gråten.

- Men jag skulle bara hämta mina grejer.

Lögnen var genomskinlig och han kollade rakt mot Liam och pojken. Utan att bry sig. Eller han brydde sig. Så in i helvete.

- Nicholaus... Du.. Liam avbröt sig då Nicholaus skyndade sig in i sovrummet. Rosorna släppte han på golvet och hanöppnade garderoben. Vänta lite. Inga av hans kläder fanns kvar. Han stängde igen.

- Vart är min dator? Nicholaus röst var panikslagen.

- Jag har bara hårdisken kvar och den sitter i min dator.. Sa Liam och reste sig för att tassa fram till honom.

Nicholaus såg att Liam inte hade några kläder på sig och vände bort huvudet då Liam smekte honom över kinden. Smärtan. Det gjorde så ont i honom.

- Låt mig vara.... Viskade han hest och kollade in i Liams ansikte.

- Nicholaus... Snälla.. Låt mig förklara.

Liam lät och såg desperat ut.

- Det är lugnt. Jag går. Du får ha din älskling ifred. För jag är inte sugen på ett triangeldrama.

Nicholaus röst darrade då han drog sig ifrån honom. Ut ur huset. Men först tog han sin hårdisk och sin plånbok som fint låg på byrån.

- Tack för min plånbok. Ropade han trött. Han hade skorna på sig och hade rena kläder som de fixat fram på sjukhuset. Han rev med sig en av Elliots tröjor i farten. Sedan rusade han ut ur hallen och sprang ner för trappan. Det var ansträngande för benen och han hade inte samma kondition eller styrka som innan.

Tårarna strilade ner för kinderna. Han kunde inte sluta gråta. Sedan så fanns det andra bekymmer i hans liv. Skolan. Och hans tjugo åriga före detta bästa kompis och engångsligg. Kunde man säga så? Jo det kunde man. Åter igen reste han sig från sängen. Allt för att plåga honom själv. Famlade sig fram till badrummet och in i duschen. Skruvade på varmvattnet i duschen och satte sig ner. Lät vattnet strila ner på honom. det brände sig in i huden och han började bli knallröd på kroppen. Så satt han där. Tårarna var våta och salta då de blandade sig med varmvattnet från duschen. Det märktes inte att han grät. Så knackade det på dörren. Men Asuke satt kvar. Om personen ville komma in så fick han öppna och gå in. För dörren stod olåst, eftersom Asuke inte orkade bry sig längre. Han fumlade sig ut ur duschen och drog en handduk om sig. Sedan in i sovrummet. Där han tog på sig ett par kalsonger och hittade Williams tröja som han glömt hos honom en gång. Den var flera storlekar för stor för den lilla pojken som fortfarande grät. Men han drog på sig den. Det tidigare svarta håret hade börjat bli blont då utväxten börjat synas. Det såg slitet ut och var ganska smutsigt. Fast det syntes inte då det fortfarande var blött. Då han kom ut i vardagsrummet stod en pojke där. En av Williams kompisar. Asuke kollade inte mer på honom eftersom det gjorde ont. Saknaden efter William var stor och han slog armarna om sin bröstkorg. Drog in doften av William och stirrade ner på sina fötter. '' Hej.. '' sa pojken osäkert och Asuke kollade upp på honom. '' Hej.. '' mumlade de ljusrosa läpparna fram och stämbanden vibrerade. Rösten lät hes och det lät som om han inte pratat på flera månader. Men det var bara en och en halv månad sedan som han orkade sig utanför huset. Samma dag som William kommit hem till honom och använt honom som tröst. tårarna rann fortfarande ner för kinderna. Han kände faktiskt den andra pojken. Han hette Tauratchi. Asuke hade träffat honom några gånger då han varit ute med... William. '' Du har verkligen ställt till det denna gången. '' förklarade Tauratchi. '' Jag..? Vad har jag gjort? '' fick han förvirrat fram. '' William är helt förstörd. '' sa pojken fåordigt. '' Så allt är mitt fel?! Det är mitt fel att William utnyttjade mig?! '' han skrek ut det. Spottade ut orden samtidigt som han sjönk ner i soffan. Där det hade hänt. '' Men.. Han sa att du tvingat honom.. '' En tystnad följde och Asuke kröp ihop. '' Han ljög. Han ville ha något att dricka... Han drack.. Ganska mycket faktiskt.. Och sedan.. han började kyssas.. Och jag kysste tillbaka... Och William drog av mig mina kläder... Och sedan. '' Asuke snyftade till. '' Jag ville... William ville också.. Det var första gången.. Och.. På morgonen.. William sa att vi inte kunde vara vänner... Att han inte älskade mig... Att han hade mig som tröst... Och jag blev arg... Och han gick. '' Asuke kramade hårt om sina knän. '' Han sa att han älskade någon annan.. Någon som var lika gammal som honom.. '' Asuke bet sig i underläppen. '' det var första gången jag kysste någon.. Min förra pojkvän.. Han blev arg.. För jag vågade inte.. Och han dumpade mig.. För jag inte ville kyssas... Jag var feg... Och.. William tröstade mig.. Han var som en storebror.. Men jag älskar honom.. '' Han begravde huvudet i händerna. Tauratchi började prata igen. '' Du menar att William ljög? '' Asuke bet sig i underläppen. Han ville inte prata mer. Inte höra då Tauratchi sa att William vägrade prata om det. '' Han sa att du hatade honom, och att han hatade dig. Att du var dum i huvudet. Att du hade slagit honom och tvingat honom. '' Asuke skakade på huvudet och kollade upp. '' Jag älskar honom.. Jag skulle aldrig låtit honom göra så mot mig annars.. Jag lovade mig själv att hålla mig borta... för Williams skull.. '' viskade han. Tauratchi var förstående. Han pratade lugnande i flera timmar. Och tillslut somnade Asuke i Tauratchis famn.

Nate satt ihopkrupen och åt en glass då han hörde försiktiga knackningar på dörren. Han såg inte vidare frisk ut. Benen var bandage runt då han försökt skära upp dem. Sedan hade han bandage också runt armarna. Han hade fått sy i ansiktet efter att han skurit sig där. Och han hade bangade runt bröstkorgen som han också försökt skära upp. Sedan hade han ett sjukhus nattlinne på sig och slangar i armar och ben.

- Kom in! sa ganska lågt.

Det hördes inte ut och det visste Charlie som satt bredvid Nate och kollade så att han åt av glassen och inte lämnade den i blomkrukan bredvid sjukhussängen. Han hade sett hur Nate hade gjort det en gång. Nate tvingade i sig det sista av glassen.

- Kom in! Ropade Charlie och dörren öppnades.

Nate kollade inte mot dörren. Han hoppades att det var faderskapet som kom in. Eller han visste det. Vem annars skulle besöka en psykiskt sjuk unge? Nate Satte sig i skräddarställning och gav bägaren där glassen innan hade befunnit sig i. Han kollade upp och förväntade sig att se sin pappa. Men då han fick se Mikari ståendes vid sängen så spärrade han upp ögonen. De blåa ögonen såg ut som ett hav. Särskilt då han insåg att han inte tänkt på Mika eller gråtit på tio minuter. Då kom tårarna. Mika såg besvärad ut och Nate vek ner blicken. Han satt tyst och dog med händerna ut med täcket. Blåmärkena efter misshandeln var borta och han bet sig i underläppen. Han hade fått dagens doser av medicinen och mådde bra. Förutom att han inte fått sina antidepressiva mediciner. Och därför kom gråten smygandes igen. Tårarna började rinna. Herregud. Under tre dagar hade han gråtit oavbrutet. Igår hade han inte pallat mer utan medicinerna och därför hade han gjort det i en desperat handling. Nate fortsatte att sitta tyst och han petade lite i det vita täcket. Utväxten var blond och det var hans riktiga hårfärg. Mika fortsatte vara tyst innan han harklade sig. Men han fick fortfarande inte Nates uppmärksamhet. Varför skulle han få den? Det var ju det ända som Nate hade kvar att ge Mika. Han hade gett honom allt han hade. Men bara för att han inte vågade gå det sista steget hade Mika blivit arg. Slagit honom. En snyftning steg ur Nates strupe och han slog armarna om bröstkorgen. Smärtan fanns överallt, i bröstkorgen, på bröstkorgen, på armarna, i huvudet, i benen, på benen, i armarna. Och i magen. Fast det gjorde ondast i bröstkorgen. 'Jag älskar dig' Han mindes orden som han sagt så tydligt. Men självklart räckte inte det. För Mika hade ljugit.

- Nate.. jag har saknat dig..

Mikas röst fick honom att kolla upp. Ansiktet såg förskräckligt ut. Svullna röda kinder, röd näsa, ögonen var blodsprängda och svullna. Tårarna var torkade och det fanns nya tårar också. Läpparna var svullna av gråten. Och det hjälpte inte att han hade feber också. Och var sjuk i övrigt. Halsen hade svullnat upp ordentligt. Problemet med det som Mika sa fick honom att tro att Mika åter igen ljög. Och tårarna började forsa. Snyftningarna kom som okontrollerbara och lika så hulkningarna. Näsan fick honom att inte kunna andas och han kippade efter luft samtidigt som hans ansikte färgades blått av ansträngningen. Mika skyndade sig fram. Knuffade ner honom i liggandes ställning Blåste luft i hans lungor med hjälp av mun-mot-mun-metoden. Han fick tillslut luft. Hjärtat slog kraftigt i bröstkorgen. Maskinen bredvid honom pep snabbt och snart kom en läkare inspringandes. Samma sekund slutade Nate att andas av ansträngningen. Ansiktet blev blått och snart bleknade det. Fem läkare kom inspringandes och knuffade undan både Charlie och Mika. Mika fortsatte att försöka kämpa sig fram men gav snart upp då Charlie drog tag i honom. Höll Mika ifrån Nate. Samtidigt som han ilsket började skrika åt Mika och Mika skrek tillbaka på Charlie.

Nu hade de gått tre veckor. Det var fullt av trånande blickar på gång mellan två av pojkarna. Elliot och Kew. Han hade faktiskt inte gått ut och festat på typ hela tiden. Det var rekord. Fast det kanske berodde på att hans tränare flippat ur på honom och hade stenkoll på Kew nu. Det var inte bra. För Kew blev oftast sur och hamnade i bråk med tränaren. Han gillade inte när folk hade koll på honom. Nej inte alls. Han kollade sig omkring. William hade just åkt. Elliot och Kew stod tätt intill bredvid varandra. Han kollade mot pojken och bet sig i underläppen lite löst. Sedan så släppte han kniven som han höll på att skiva grönsakerna med. Elliot  skar bredvid honom. Tyst tog han Elliots kniv och slängde den mot vasken. Den träffade. Elliot han inte säga något innan Kew trängt in honom i diskbänken. Han kollade ner på honom.

- Elliot.. Viskade han svagt.

Elliot avbröt honom.

- Kyss mig. Viskade Elliot tillbaka.

Kew log och böjde sig framåt, närmare och närmare Elliots vackra ansikte. Det raka plattade håret la sig lätt under Kews hand som la sig runt hans nacke. Lika så gjorde den andra. Han böjde sig den sista biten innan han mötte Elliots läppar med sina, läpparna särades och en pirrande känsla spred sig i Kews maggrop. Vad Elliot tyckte om honom visste han inte. Men han brydde sig inte. Inte så länge han fick ha Elliot för sig själv. Utan någon annan. Kyssarna blev hetare och hårdare. Kropparna trycktes ihop. Flämtanden hördes mellan kyssarna. Kyssarna blev hetsigare och fler. Ingen av dem hade anat hur långt tid det hade gått. De var som förblindade. Det ända som fanns var de två individerna i köket. Snart stod Elliot mot väggen. Hårt uppressad medans de kysstes som galningar. Ingen ville släppa den andra. Inte heller hörde dem när William kom insmygande i huset. Eller nej han smög inte. Han smällde faktiskt igen dörren och klampade in i köket. Först såg han inte de båda grabbarna. Men snart hörde han flämtningar och vände blicken mot ljudet. Det han såg var inte förvånande alls. Han visste att det skulle hända efter att ha sett Kew och Elliots blickar på varandra. Men ilskan tog överhand då han klev fram. Kew mådde underbart. Det var det bästa i hans liv. Slaget som Kew fick i huvudet fick honom att slå pannan i Elliots näsa och ett krasande ljud hördes. Kew kollade bakåt och upptäckte William ståendes bakom.

- Hejsan... Sa han tyst och kollade på pojken.

Han släppte snabbt Elliot som kurade ihop sig intill honom. Han blödde lite ur näsan men det var inget farligt vad Kew kunde bedöma.

- Kew släpp honom för fan! Skrek William ursinnigt till Kew.

Kew släppte honom och tog ett steg bakåt.

- Lugna dig för fan. Sa han och kollade på William med en irriterad blick.

- Kew ut härifrån! William lät fortfarande arg och Kew backade några steg från Elliot.

- Förlåt då, men det är ta mig fan inte mitt fel att jag känner så här. Fräste han tillbaka mot sin bästa kompis.

- William. Jag älskar Kew! gnydde Elliot.

Men självklart klarade William inte att lyssna.

- Packa! Åk härifrån! Låt Elliot vara! Och dra åt helvete! Skrek han.

Kew kollade upp på sin vän. Hoppet och modet sjönk och han vände sig om. Med böjt huvud rusade han in på sitt rum. Smällde igen dörren. Det gjorde ont i honom. William hatade honom, han fick inte vara med Elliot och Elliot hatade honom säkert också. Förvirrat rev han fram den stora trunken som han hade haft innan. Då han hade spelat hockey och fotboll. Slängde i sina kläder. Den bärbara datorn åkte med i packningen. Då han hörde droppanden som splashade mot datorn så insåg han att han hade börjat gråta. Fan också. Varför skulle allt vara så svårt för honom? Han drog ner en kudde i väskan och tog plånboken, mobilen och träningskläder. Han hade fotbollskorna och benskydden också. Fick med sig fotbollstrumporna innan han åter igen begav sig ut mot vardagsrummet. Denna gången hade han en väska med sig. Fylld med hans saker och han gick mot hallen. Williams högljuda röst hördes ute i köket. Och Elliot lät upprörd men Kew smet ut. Det lät inte att han hade stängt dörren. Den högljudda gråten hördes inte längre i lägenheten, han störtade ner för trapporna. Ute ösregnade det. Kanske var det därför som William skyndat sig?

Mika kollade sig försiktigt omkring. Han vimlade fram. Han hade fått ett konstigt samtal av Nate. Nate hade gråtit och sagt att han ångrat sig. Bett Mika komma hem till honom. Självklart hade Mika varit så dum att han stannat hemma. Senare hade han fått ytterligare ett konstigt samtal. Men denna gången av en kille som hette Charlie. Han och Charlie hade festat tillsammans några gånger. Men inte visste han att det var Nates storebror. Charlie hade panikslaget berättat om att Nate skärt upp sig själv. Över både ben och armar. Ansiktet också. Magen. Han hade skurit upp sig själv och låg och grät och skrek om demoner, snöflingor och allt möjligt. Mika hade blivit förvirrad först. Sedan hade Charlie frågat honom om Nate hade tagit sina mediciner. Och Mika hade förvirrat berättat att de inte längre var tillsammans. Och Charlie hade tystnat direkt. Sedan hade han svurit ganska mycket och lagt på och låtit Mika förvirrat stå kvar. Men självklart hade hans kompisar hört samtalet även om Mika mest hade sagt 'aah..' och 'mmh.' Då han trodde det var bra att säga det. Vänta lite... Hade Nate en sådan allvarlig sjukdom? Plötsligt kände sig Mika väldigt inträngd. Han hade plågat Nate på tre olika sätt. även om sätten var ganska lika ändå. Ett: Han hade dumpat honom och krossat honom pysiskt. Två: Han hade misshandlat honom. Mer än en gång. Tre: Han hade tagit hans mediciner. Mika kände sig skyldig till det som hade hänt. Särskilt när det var två dagar sedan som han dumpade och misshandlade Nate. Grovt. Han hade sparkat och slagit på honom i en kvart. Nate var ju så svag också. Och sedan hade han tagit hans mediciner. Använt dom när han festat med några kompisar. Om man tog lite mer än en dos blev man ju hög. Det hade ju inte han trott. Att det skulle bli såhär. Att Nate skärt sig. Försökt ta livet av sig på grund av Mika. Han stannade upp då han började gå. Brydde sig inte om sina så kallade kompisar. Dasuke rusade efter och frågade vad som hade hänt.

- Han håller på att dö. Hade Mika svarat.

Men ingen hade reagerat på det utan förvirrat följt efter tills Mika flippat ur och skrikit åt dem att dra åt helvete. Han begav sig till sjukhuset genom att ringa till en taxi och vänta in den. Han suckade djupt och satte sig i taxin. Bad honom köra till sjukhuset. Utan ett ord till satt han och stirrade ut genom fönstret. När han väl stod i receptionen såg han förvirrad ut. Fortfarande.

- Jag vill träffa Nathwick Ojakanga. Rösten lät besvärad och han kollade upp.

- Är du familj? Frågade kvinnan och log vänligt.

- Hm.. Nej.. Inte egentligen. Sa han tyst.

- Vi bedömer att han inte är tillräckligt psykiskt stark. Du får tyvärr inte träffa honom utan att vara familj. Sa hon och fortsatte se vänlig ut.

- Vi är tillsammans. Han är min pojkvän. Sa han och kollade på henne med en bedjandes blick.

- Och jag vet varför han gjorde det. Fortsatte Mika.

Kvinnan släppte genast in honom och ledde honom till och med till rummet. Pratade med honom om vad han fick och inte fick göra i pojkens närhet.

- Och hetsa inte upp honom vad du än gör. Sedan lämnade hon pojken utanför dörren och gick tillbaka ner till receptionen.

Kyssarna var heta. Det brände där killens händer rörde vid mig. Jag älskade när han tog på mig. Jag ville ha mer. Som om han var en drog. Jag kastade mig över killen som stod framför mig. Drog villigt av hans tröja. Kände hans händer under min tröja. Men jag brydde mig inte längre. Alkoholen fanns kvar i blodet. Jag visste inte vad jag gjorde. Jag visste bara en sak. Jag älskade killen framför mig. Och han älskade mig. Eller rättare sagt, jag tror det. Ögonen var så vackra. De var blå och stora. De förblindade mig totalt. Även om jag var full, kände jag känslorna som vällde upp inom mig. Kärleken till killen som flög fram. Natten gick. Det var den bästa natten i mitt liv. Jag hade aldrig gjort det innan. Den lilla delen av det alkohol jag fått i mig gjorde så jag fick en liten bakfylla. När jag vaknade låg han bredvid mig på soffan i min lägenhet. Han jag älskade låg bredvid. Handen rörde sig mot hans bröstkorg som hävde sig upp och ner i takt med de lugna andetagen. Handen lade sig på hans hjärta. Det var jag och han nu. Ingen annan fanns i våra liv. Gårdagen flimrade förbi i hjärnan. Hur han dök upp gråtandes utanför min dörr. Hur han velat ha något att dricka. Hur jag gav honom det. Men självklart kunde det inte vara för alltid. Inte visste jag att det skulle gå så fel som det gjorde sedan. Jag kunde ju inte veta att det bara var en tröst. För honom. För han som jag trodde skulle bli min pojkvän. Min nya pojkvän. Min första pojkvän. Han som tagit min oskuld. Han som fått mig upphetsad. Han som stulit min första kyss. Han som jag älskar.

Asuke slog upp ögonen med ett leende, trotts sin bakfylla. Hans älskade låg bredvid. William såklart. Hans före detta bästa kompis och nu pojkvän..? Kunde man säga pojkvän efter att de bara legat med varandra? Asuke la handen mot hans bröstkorg. Började stryka över hans hjärta med handflatan. Tillslut vaknade William. Men han log inte. Han såg bara irriterad ut då han reste sig. Besvikelsen sköljde över honom. '' Har du möjligt vis ett glas och några treo? '' Asuke reste sig och såg på den nakne pojken som började klä på sig då han märkte Asukes blickar på honom. Asuke vek bort blicken och nickade lite. '' Ja.. Jag hämtar det åt dig. '' sa han lugnt innan han begav sig in i köket. Rev ner ett glas i golvet. Svor ilsket och plockade upp de största glasflisorna. Undvek stället och hämtade damsugaren och damsög upp flisorna som fanns kvar. Så små att man inte såg. Han drog ner ett glas. Denna gången utan att krossa det. Han hällde upp det fyllt med vatten och slängde i en treo. Den två år äldre William kom vandrandes ut till arton åringen. Han tog glaset och drack snabbt upp det som fanns kvar av brustabletten. '' Vi kan inte vara vänner längre. '' Det William sa fick Asuke att kolla upp. '' Vi är väll mer än vänner? '' frågade Asuke för att gå fram och lägga armarna om den andra killen. '' Nej.. '' Williams röst var tvekandes. Asuke släppte honom. '' Vad menar du? '' frågade han och såg bekymrat på pojken. '' Jag älskar inte dig, inte på det sättet. Du vet att jag skrattat bort alla gånger du sagt att du älskar mig. Det har bara varit för att inte såra dig så mycket. '' sa han tvekandes och Asuke backade några steg. '' Ut! '' Asukes röst darrade då han kollade på honom. Bet sig i underläppen och kollade på William. '' Asuke.. Jag tycker om dig, som kompis. Men jag kan inte. Jag älskar en annan. En kille som är lika gammal som jag. '' Asuke kände ilskan stiga av det som han sa. Han grep tag i närmaste sak. En vas med blommor. Kastade den mot William men missade. '' Ut! '' Tårarna rann ner för kinderna på Asuke. Så greppade han tag i nästa sak. Kastade det mot William. Som försvann ut. Asuke blev ståendes i köket. Vasen låg krossad på marken. Den lilla pojken stod kvar och stirrade tomt framför sig. William hade sagt att han älskat honom. Men han hade varit full. Vad smart att inse det nu. Han kollade sig omkring och snyftade till. Asuke fumlade sig fram till medicin skåpet. Han visste att han skulle vara tvungen att ta antidepressiva idag för att inte göra något dumt. Som förra gången. Han skar upp hela sig själv då en kille dumpade honom. Benen har kvar ärren. Armarna och magen också.

Hans lilla Mikan. Hans älskling. Hans pojke. Den som alltid skulle finnas där för honom. Den som han älskade. Som inte älskade honom. Som hatade honom. Som bara lekt med honom. Som hade slått honom och sparkat honom. Han hade skrikit åt honom. Sagt att han hatade Nate. Allt som Mika hade gjort under gårdagen fick honom att vela slå ihjäl sig själv. Men han gjorde inget. På morgonen reste han sig bara upp och kollade sig omkring. Tårarna började rinna. Han var livrädd. Hela natten hade demonerna trängt in honom i mörkret. Han hade skrikit. Gråtit. De hade inte velat försvinna. Det gjorde ont i kroppen och han reste sig upp. Sparkarna gjorde ont. Slagen gjorde fortfarande ont. Han mådde illa. Men han var tvungen att gå till skolan. Annars skulle han visa sig feg. Vilket han var. Men ändå. Han stapplade fram till soffbordet. Där han hittade sina kläder och så låg Mikas tröja där. Han måste ha tagit på sig Nates tröja. Som dessutom var Max egentligen. Eller det var ju en skjorta. Och han var tvungen att hitta andra kläder. Han kunde ju inte ha det han hade igår på balen. Balen.. Den hade börjat jättebra men slutat dåligt. Tårarna började åter igen rinna ner för hans kinder. De var lika bleka som vanligt. Förutom det svarta sminket. Stapplandes tog han sig in i sitt sovrum där dubbelsängen stod. Han kollade osäkert sig omkring. Tänk om Mikan kom tillbaka? För att göra något ännu värre? Så hördes rösterna i huvudet igen.

- Du ska dö Nate, vi kommer närmare.

Nate skrek då demonerna närmade sig. Skrek som ett barn, som om någon kom närmare. Tårarna forsade ner för kinderna och han fick panik. Den nakne pojken kastade saker mot demonerna. Men inget funkade. I full panik fick han på sig kläderna. Vad skulle han göra? Nate hade för ont för att springa. Han famlade sig fram till badrummet som han låste. Han sköljde sig i ansiktet. Nytt lager med smink och kamma håret. Det var lockigt eftersom han inte plattade det denna morgonen. Det lockiga håret låg runt ansiktet. Han såg bättre ut i lockigt hår än i rakt. Men nu brydde han sig inte. Han drog tag i närmaste sak som var plattången. Desperat tog han sig fram och öppnade dörren. Det var det första han kastade innan han rusade till hallen. Eller ja snabbt gick det ju inte. Han fick på sig de svarta conversen och Max gamla jacka. Sedan så låste han dörren. Men fick låsa upp eftersom han behövde väskan. I den låg nog några piller i alla fall. Han gick försiktigt ner för trapporna för att komma med bussen. Han hann i tid. Men dock så vändes blickarna upp till honom. Det hördes skratt och någon sa något om honom. Tyst gick han och satte sig på en ledig plats. Längst bak såg han Mika som skrattade åt något.

- Där är ju min lilla bög! ska du inte komma hit och pussas lite? Mika skrattade åt det han hade sagt. Åter igen kom tårarna brännandes. Utanför virvlade det av demoner. Snöflingorna skrek åt honom och han kurade ihop sig på sätet. Men förvånad. Kunde man bli det av att en kille som Mika satte sig bredvid?

- Vad gör du här? Har jag inte gjort klart för dig att jag inte vill se dig. Och flytta dig. Jag ska sitta där.

Mika slet upp honom från platsen och knuffade ut honom i gången där han blev stående. Inga fler lediga platser fanns det i bussen.

- Vad fan glor du på ditt jävla äckel? Glo på någon annan istället. Du fattar fan inget alls. Hoppa ut genom fönstret eller något. Fast i farten. För något kan ju köra över dig då.

Det hördes skratt från de som satt i bussen och Nate stod kvar. Ögonen var vidöppna och han vände tillslut bort blicken från honom.

- Är lilla ponken ledsen nu? Naawh.. Ska jag trösta dig? Eller du kanske är för rädd?

Åter igen hördes det skratt omkring honom och han bet sig hårt i underläppen. Tårarna hotade med att tränga sig fram men han hindrade dem. Undra hur den här dagen skulle fortsätta.

Dagarna gick. Fast det gjorde dem alltid antingen snabbt eller sakta fast det berodde på om man var lycklig eller inte. Kew var oftast lycklig. Men inte alltid. Då han var med Emilio var han ganska lycklig men han hade inte vågat vara så jättenära honom de senaste då Kew faktiskt var kär i den andre killen. Fast det hade han sagt till Emilio men Emilio skrattade bara bort det så Kew hade faktiskt gett upp kampen. Fast han blev ju nästan aldrig nekad något. Kanske var det därför han tog just detta hårt? Att den som känner honom bäst inte vill ha honom på det sättet som Kew ville ha Emilio? Men nu tänkte han bara negativt. Han stod på planen. Fotbollsplanen och hade match. Och tränaren ropade att han skulle springa. Antagligen var det, det som fick honom att rycka till och börja spela igen. Jovisst han var lagkapten och så och förstamittback. Men då han visste att Emilio såg på och så blev han bara nervös. Men snart satte han fart på benen. Kroppen arbetade då han tryckte sig hårt mot en spelare som föll till marken. Hmpf.. Han hade ju bollen men dock blev detta avblåst och det blev frispark. Han muttrade några svordomar mot domaren som inte hörde detta innan han backade bakåt. Klockan gick och det var endast fem minuter kvar av matchen då deras kvittering kom. 1-1. Näst sista matchen för säsongen var det och så åter igen blev han avblåst men denna gången för att han glidtacklat med dobbarna före. Gult kort. Avstängning matchen efter. Perfekt. Han sneglade mot tränaren som hade ett ilsket uttryck i ansiktet. Det här skulle han få skit för. Särskilt när han tjabbade emot och snart fick ytterligare ett gult kort och blev därför utvisad. Jo det visste han också. Men han reste sig bara och kastade en blick mot läktaren. Det var typ fullt. Så han såg inte Emilio. Och snart var matchen avblåst och ja han undvek tränaren och gick in i omklädningsrummet och duschade snabbt. Fixade till sig lite extra då han skulle träffa Emilio. Något han brukade göra. Sedan plockade han ihop sina grejer och hojtade hejdå innan han försvann ut genom omklädningsrumsdörren för att söka upp Emilio. Han skulle göra ett försök till. Närma sig Emilio lite försiktigt så där och sedan berätta om sina känslor och kyssa honom. Jo det skulle nog funka. Men problemet var att Emilio aldrig skulle veta vart han hade Kew då denna var en player. Men det var bara för att han inte hittat den rätte. Eller jo det hade han. Emilio. Han älskade Emilio men han visste att det skulle förbli som det varit. Att de skulle vara kompisar. Emilio gillade ju inte Kews små problem med spriten. Det visste han. Han gick upp jämsides med Emilio och log snett.

- Du blev utvisad igen, hur har du tänkt att bli fotbollspelare när du aldrig får komma in på planen? Emilios röst klingade i Kews öron och lät underbar.

- Hm.. Jag vet inte.. Jag trodde du kunde hjälpa mig.. Självklart kunde Kew inte låta bli att bita sig i underläppen efter den sista meningen. Det hade inte varit meningen att säga så. Nej inte alls. Det hade bara slunkit ur honom. Och nu låg tystnaden i luften.

- Kew du vet ju att det inte kommer att funka.. Emilio kollade upp på honom och Kew nickade bara.

- Jag vet... Men hänger du med hem till mig? Rösten lät osäker och en aning darrig på orden. Självklart skulle han bli en jävla mes också.

- Det är klart jag följer med.. Men du.. Kew... Emilios röst lät försiktig då han sa de sista orden.

- Okej.. Emilio det är lugnt. Jag fattar. Du behöver inte tro att jag är helt dum i huvudet. Sa han lugnande.

- Nej du förstår inte Kew! Det skulle kännas konstigt att kyssa sin bästa kompis. Sa Emilio.

Orden sjönk in i Kew och han blev stående still. Stirrandes ner på pojken. Tårarna hotade att komma fram då han la armarna om hans midja. Emilio kollade upp i Kews ögon och Kew böjde sig fram. Men så avbröt en av killarna det som höll på att hända.

- Hey Kew! Hänger du med och festar sen eller?!

Killen som ropade hette David. Han var lång och mager men ändå ganska stark. Kew släppte snabbt Emilio.

- Nej.. Det får bli en annan dag... Ropade han tillbaka innan han började gå igen.

Denna gången ökade han takten. Han gick så snabbt han kunde. Emilio fick springa för att hinna med honom.

- Kew.. Alltså jag menade inte så. försökte han och Kew skakade bara på huvudet.

- Nej hur menar du då? Varenda jävla gång jag har försökt säga det, har du bara skrattat bort det. Trott att jag skojat. Men hur jävla kul är det att vara kär i sin bästa kompis och veta att den tänker på någon annan på det sättet.

Kew kollade ner på Emilio och skakade på huvudet. Det var ingen idé för Kew att försöka längre. Man kunde ju inte övertala någon till att vela bli ihop med någon. Nej inte precis.

- Alltså, jag vill, jag menar det, jag vill verkligen att det ska funka för oss. Men jag blir så rädd, jag blir verkligen livrädd då du både på vardagar och helger kommer hem helt tagen, berusad och hög. Jag vill inte leva i rädsla, och jag hoppas du förstår det. Så innan jag faktiskt ger dig en chans om en relation, så vill jag att du slutar ta droger och slutar dricka så mycket.

Kew nickade bara lätt.

- Det är inte så lätt. Det går inte bara sluta. Man blir beroende.

Kews röst lät enkel och tonlös. Nästan irriterad.

- Men jag ska inte behöva tvinga dig till att bli ihop med mig. Jag älskar dig visst. Men om vi verkligen bara ska vara vänner.. Så tror jag inte jag älskar dig för mycket. Jag älskar dig mer än en vän.. Och.. Vi kanske inte ens borde vara vänner?

Tårarna trängde sig upp ur Kews ögon och hela världen frös till is. Kew stod still och vägrade kolla på Emilio. Sedan så skulle ju Emilio fortsätta prata. Orden gjorde ont då han började prata.

- Du vill inte ha mig som vän.

Det var ett påstående. Inte en fråga. Kew nickade och kollade upp. Men då hade Emilio redan vänt sig om och gått.

- Det är klart jag vill ha dig som vän! Jag älskar dig Emilio. Men jag blir bara så förvirrad. Du vill ha mig till vän och jag vill vara mer en vän. Det är verkligen svårt att slitas mellan två saker. Kews röst var desperat och han drog i Emilios arm.

- Särskilt när jag vet att du inte vill ha mig som mer än en vän. Sa han tyst.

Emilio vände upp och kollade på honom såg rakt in i Kews ögon. Kew blev stående still. Så kände han två små händer mot sin rygg. Två armar som slöt sig om hans kropp. En pirrande känsla i magen och så hörde han tre små ord. Tre ord som var underbara att höra.

- Kyss mig, Kew. Orden kom från Emilio.

Men självkart han inte ens Kew reagera innan Emilio kysste honom. Mitt på munnen. Självklart besvarade han kyssen. Det pirrade mer nu. En krälande  mask förvandlades till en fjäril som flög runt i Kews mage.

- Jag älskar dig. Viskade han ostadigt då Emilio släppt honom.

- Jag älskar dig också. Jag vill inte förlora dig, älskling. Det Emilio sa var underbart att höra.

- Du kommer aldrig förlora mig, älskling. Kews röst var darrig och ostadig.

Man såg på Kew att han hade tyckt det var underbart. Sedan så trängde sig Emilios röst in i hjärnan igen.

- Kew ska vi hem och mysa? Jag fryser.

- Visst. Sa han och log kärleksfullt mot pojken.

Kew och Emilio. Emilio och Kew. Han och Emilio. Emilio hans pojkvän! Han var otroligt lycklig över att pojken ville ha honom och inte någon annan kille.

- Kew hänger du med på festen!? Hördes en röst bakom och Kew snodde runt.

Fest eller Emilio. Han ville få på festen..

- Emilio.. Kan vi mysa efter festen? För jag vill.. öh.. gå dit.. Sa han tyst och kollade upp på pojken.

- Det kan du.. Jag finns kvar. Emilio log ett fejkat leende och kysste honom snabbt på kinden innan han hade börjat gå.

Kew blev ståendes kvar på marken men sprang snart efter.

- Emilio. Du kan ju följa med. Eller så skippar jag festen. Sa han och nickade.

- Nej gå du. Det är lugnt. Jag väntar på dig där hemma. Bara du inte blir för full. Jag kan kolla på film eller något. Det blir mysigt. Sa han och nickade.

- Okej.. Vi ses senare älskling.. Han kysste Emilio snabbt på munnen innan han planlöst vandrade iväg mot killarna.

Kain kollade sig ointresserat omkring och suckade besviket. Ett fält och en person som jobbade kul. Give Me five! Jävla helvetes fittjobb. Jävla morsa som inte ville ha honom hemma så han var tvingad att jobba. Han var sen. Javars men han var ju bakis också så nej han mådde ju toppen. Eller inte. Han såg irriterat på killen som jobbade. Snygg. Rent av sexig. Han kollade på killen och sedan ner på marken. Skulle han vara tvungen att smutsa ner sig också? I och för sig hade han ett par svarta jeans. Och det var jävligt varmt så det slutade med att han drog av sig sin svarta tröja och böjde sig ner för att påbörja sitt arbete. Man fick betalt för varje liter man plockade. Så mycket visste han. Kain var ganska snygg. Det svarta stajlade håret. Det galna uttrycket i hans ansikte. De smala benen som bestod av muskler. En knappt synlig tvättbräda och armmuskler. Han kollade snabbt mot killen igen och studerade honom uppifrån och ner. Utan att bry sig om att killen kanske inte tyckte om att han gjorde det. Men varför skulle han bry sig om att pojken till och med rodnade av hans blickar? Nej han hade ingen anledning till att bry sig. Att killen var snygg var ju en underdrift.

- Hej! Jag är Kain. Och du är? Kain avfyrade ett leende som kunde få folk att smälta.

Egentligen var Kain inte så snäll. En player som knullade runt. Trevligt. Som dessutom var halvt om halvt galen. Men vem brydde sig om andras känslor? De var bara dumt att bry sig.

- J-jag h-heter  Liam.. Stammade killen fram och rodnade.

- Hej Liam. Kains skrattade lite. Varför jobbar du här då?

- Jag behövde tjäna pengar. Jag ska resa nästa år. Svarade Liam och log.

Resa? Kain såg på killen och nickade lite och bet sig i underläppen. Själv var han här för att han var tvungen och hans föräldrar ville ju inte ha en jobbig unge som bara gapade och skrek på dem hela tiden. Haha. Rätt åt dem. Dumma fosterföräldrar. Korkade jävlar som inte visste något om Kains liv. Brydde sig helt enkelt inte. Bara skickade iväg honom.

- själv då?

Kain log mot frågan. Ljuga eller inte? Ha det fick bli sanningen.

- Mina så kallade föräldrar vill inte ha mig hemmaunder sommaren. Sa han med ett snett leende. Sedan följde tystnaden en stund.

Dagarna gick och Kain jobbade på. Efter ca två veckor så kollade Kain mot Liam. Pojken var söt. Det där fina håret och hur han såg ut. Han var perfekt. Den perfekta killen. Han hade lärt känna pojken väl under de dagar de jobbat tillsammans.

- Följer du med hem till mig senare? Frågade han killen.

Liam nickade osäkert och log snett. De fortsatte jobba och när de väl fick gå var båda två svettiga. Kain hade bara shorts på sig och ingen tröja över huvud taget. Den höll han i handen. Liam följde med. På hemvägen så skrattade de och skämtade. Han visste att hans föräldrar inte skulle komma hem förens klockan nio på kvällen. Så då kunde han ta tillfället i akt. Den första av Kains kyssar landade på killens mun.

- Vad gör du? Killens röst darrade och han backade ett steg från Kain.

Självklart kunde Kain inte låta bli. Han följde efter killen och trängde in honom i ett hörn. Kysste honom gång på gång på både munnen och halsen. Efter en stund gav Liam med sig och hakade på. Under protester och Kain hade hotat honom några gånger också.

Självklart var Nicholaus full. Eller inte jättefull. Han hade bara druckit några glas. Men vad gjorde det? Han låg ändå och hånglade med pojken i den där soffan på en fest mitt ute i Stockholms förort. Självklart skulle han vara ett jävla svin mot Declan. Som vanligt. Men inte visste han att Mike stod och filmade från hans telefon! Nej.. Han visste inte att Mike skulle skicka filmen till Declan heller. Nicholaus kände någon som knackade honom på axeln. Han kollade upp på killen. Mike.

- Du ska nog gå hem nu Nicholaus. Sa Mike lugnt och Nicholaus såg undrandes på honom.

- Okej.. Varför? frågade han frånvarande.

- För Declan väntar på dig. Nicholaus nickade åt det som killen sa. Följde med honom ut och satte sig i en taxi. Mike fick säga adressen och följa med. Annars riskerade ju Nicholaus att hamna mitt ute i inget alls. Och då kom han ju inte alls hem till Declan som han skulle hem till. Det tog tio minuter att komma fram med Taxin och sedan ytterligare tre upp för trapporna. Lägenheten var låst och Nicholaus fick snällt låsa upp.

- Älskling! Jag är hemma! hojtade han och började gå mot vardagsrummet.

I vardagsrummet höres det konstiga ljud och han fick se Declan ihopkrupen i soffan. Gråtandes.

- Älskling hur är det? frågade han och gick iväg mot honom. Satte sig bredvid och försökte lägga armarna om honom. Dock blev han bortknuffad.

- rör mig inte! rösten skrek rakt i ansiktet på honom.

- Men älskling..

Declan hade redan rest sig och stirrade på honom. Så tryckte han upp mobilen i ansiktet på honom.

- Din otrogna jävla skitstövel! Jag hatar dig! Declan skrek åt honom.

Nicholaus såg bilden och morrade till.

- Du ska fan vara nöjd över att jag legat med dig en gång.

En hård örfil träffade Declan över kinden. Sedan slog han honom i magen och drog tag i hans tröja. Men Mike knuffade undan honom och han blev sittandes på rumpa i soffan samtidigt som Declan började gå till sovrummet. Mike började brottas med Nicholaus. För att han inte skulle följa efter Declan och slå honom ännu mer. Ärligt talat hade Mike träffat Declan ganska många gånger Och ja han var söt. Och Mike gillade honom, mycket. Väldigt mycket faktiskt. Nicholaus såg i ena ögonvrån att Declan hade med sig två väskor och knuffade undan Mike och reste sig från golvet som han nu mera låg på.

- Älskling gå inte.. Jag lovar att inte göra om det! Jag älskar dig. Nicholaus röst var desperat.

Men inte fick han något svar av pojken som bara tog på sig skorna och drog därifrån. Där efter skyndade sig Mike ut. Självklart så blev Nicholaus sittandes i hallen. Sedan insåg han att Declan hade gråtit. Och han kröp ihop mot väggen och snyftade till. Nicholaus alltså. Tårarna började rinna ner för kinderna då han insåg att han hade sårat honom väldigt mycket. Vad skulle han göra nu? Han kunde ju inte bara låta Declan gå. Men han visste vart killen skulle ta vägen. Det var inte svårt att lista ut. Hem till en av hans kompisar. Liam. Det visste Nicholaus. För Declan hade så många gånger stuckigt då de bråkat och då hade Nicholaus alltid hittat honom där.

Kew kunde inte sova på kvällen så han låg vaken och hörde en lätt knackning på dörren.

- Får jag komma in?

Det var Elliots röst och Kew sträckte lite på sig och nickade mot pojken som stod i dörröppningen. Det var tydligt att pojken fått ett nytt gråtanfall.

- Vad är det? Frågade Kew oroligt.

Klart att han var orolig för pojken som kom närmare. Han makade på sig då pojken satte sig på sängen. Självklart skulle killen som också bara hade kalsonger på sig krypa ner under täcket. Det var mysigt i enkelsängen. Det var inte första gången han hade någon annan i den här sängen. Han och William på fylla en gång. Som tillexempel.

- Jag vill inte sova ensam.. Det är läskigt. Förklarade Elliot och nickade.

Kew log till svar och flinade lite.

- Är det inte läskigare att ligga bredvid en okänd kille? frågade Kew och flinade retfullt.

- Det är bara mysigt. Elliot gosade sig intill honom och Kew kände sig ovanligt spänd men la försiktigt armarna om Elliot.

Sedan somnade nog båda två. Så klart snarkade Kew.

På morgonen vaknade William först i huset och gick för att väcka Kew för annars skulle han aldrig komma upp. Kew var ingen morgonmänniska. Men ett jävla liv blev det då William upptäckte att hans lillebror också låg i Kews säng. Självklart började han gapa och skrika. Elliot klev upp men Kew drog bara täcket över huvudet för att fortsätta att sova.

- Kew din jävla idiot! Upp med dig för fan!

Täcket slets av och William slet upp grabben ur sängen så han landade på golvet. Som tur var så gick det sova där också. Han muttrade något och kände hur han kom upp på fötter och öppnade ögonen. Elliot drog i sin storebror och Kew försökte stå upp medan William drog i honom.

- Ta det lugnt för fan. Elliot kom in gråtandes och jag tröstade honom! Vad fan har du för problem egentligen?

Att väcka Kew var ingen bra idé. Och att tjabba med honom på morgonen var ännu sämre. Nu klampade han in i köket och käkade frukost. Haha klockan var över ett då han käka frukost. Tummen upp för Kewin. Han muttrade något för sig själv. Fan matchens samling var klockan två. Han hade ingen bil och skulle bli tvungen att cykla. Skit också. Han rusade tillbaka in i sovrummet för att dra på sig rena kläder. Oj. Han hade inte sminkat sig. Fan. Han var tvungen att duscha håret. Äsch det fick bli i handfatet.

- William har du bil? Frågade Kew panikslaget och William nickade.

- Du får köra mig, men packa mina grejer först! hojtade han på väg ut för dörren från sovrummet samtidigt som han drog på sig ett par byxor.

Kew hoppade in i badrummet och tvättade snabbt håret och sminkade sig. Torkade håret i fönen. Kammade det och fixade till det.

- Elliot kan du hämta mina fotbollskor? De står i hallen. Sa han och nickade mot pojken.

Elliot nickade och skyndade sig iväg. Fotbollskorna fick Kew i handen och han slängde ner dem i väskan.

- Elliot du får hänga med. Sa William och det bar iväg till matchen.

Nicholaus och Liam hade flyttat ihop igen. Helt utan problem. Han var lycklig tillsammans med honom nu. Och de var som nykära. Hela tiden var de tillsammans. Bara kysstes och höll på. De hade knappt tid att prata mellan kyssarna längre. Det var väldigt mysigt faktiskt. Att bara vara med honom hela tiden. Bara kyssas och hålla på. Han älskade det. Liam verkade också tycka om det eftersom det oftast var han som började hålla på. Och så gick det två månader. Liam var hemma och städade medan Nicholaus gick ner för att handla. Han tog cykeln. Det var en självklarhet. Nicholaus gick in i affären efter att ha halvt trampat ihjäl sig på vägen. Två paket med mjölk. En och en halv litare. Sedan tog han en påse med rostbröd och smör. Lätta. Sedan skulle han ha lite godis. Han plockade snabbt på sig en massa plockgodis och tre påsar chips. En cola, en fanta och en sprite. Några öl och några burkar cider. Sedan skulle han ha lite choklad och en glassbox. Han tog två kassar och la upp varorna på bandet. Betalade snabbt innan han rusade ut till cykeln. En påse blev hängandes på var sida om styret. Sedan började han trampa. Det gick vingligare och tyngre. Fast det berodde på att det var uppförsbacke. Han trampade snabbare och utan att se sig för körde han rakt ut i gatan. Självklart kom en bil. Nicholaus trampade snabbare och paniken bet tag i honom. Han skulle precis hoppa av cykeln. Killen bakom ratten hånflinade åt honom. Gasade. Fronten körde rakt in i Nicholaus ben. Vem var killen bakom ratten? Eller rättare sagt mannen? Jo ingen annan än Nicholaus pappa. Namnet ville han ens inte uttala. Sakerna flög ur påsarna och mjölken blandade sig rosa med Nicholaus blod. Cykeln landade över honom och då han slog huvudet i marken började det blöda ännu mer. Benen var skadade. Någon på gatan hade ringt upp till ambulans. Någon ringde till Liam. Som genast kom rusandes för att få se ambulansen se sin slaktade pojkvän. Självklart fick han följa med. In tryckt i ett hörn fick han se när hans pojkvän blev undersökt av stressade män som la provisoriska bandage över hans kropp. Stoppade blodflödet då ena foten såg riktigt illa mosad ut. Den hade fastnat i ena pedalen och flera tår var brutna. Efter fyra timmar på sjukhus beslutades det att Nicholaus tillstånd var kritiskt och att han antagligen skulle hamna i koma i flera veckor. Men vad kunde läkarna göra åt det?

Nu var det dags. De två veckorna som han varit med Mika hade varit det bästa i hans liv. Efter åren med Max då. Men Max fanns ju inte längre. Det var han ju tur som fick vara med Mika. han visste hur svårt det var att få någon som Mika att gå med på balen. Någon så snäll, underbar och rolig. En helt fantastisk människa. Men vem visste att hela Nates värld skulle slås i spillror denna kvällen? Ett utbrott. Så klart visste Nate inte det när han skuttade ut ur längenheten för att krama om Mika. Som såg helt fantastisk ut i smooking och Nate blev stående som en zombie för att bara stirra på sin pojkvän.

- Oj.. Du ser fantastisk ut.. Nate kollade på Mika och log snett.

- Men du är finare än mig. Svarade Mika och kramade Nate innan han kysste honom på munnen.

Självklart rodnade Nate och drog sig försiktigt undan efter att ha besvarat kyssen. Mika var verkligen gullig och übersnäll. Han hade verkligen en egen pojkvän Nate. Någon som älskade honom och som han älskade. Som med Max bara inte lika länge och att de inte planerat något förutom kvällen. Det var skönt. Väldigt skönt faktiskt. Man slapp tjabba om saker som var helt onödiga.

- Ska vi gå då? frågade Mika och Nate nickade och log glatt mot honom. Det där sällsynta leendet som oftast inte syntes alls på de ljusa läpparna. de satte sig i bilen som Mika hade och började åka. Nate satt tyst och log medan Mika sjöng med i en låt som gick på radion. När Mika stannat bilen och klivit ur var Nate på väg av med bältet. Mika rusade runt bilen och öppnade dörren och Nate han fnittrade förtjust.

- en sådan gentleman.

Mika skrattade åt hans kommentar och hjälpte han ut ur bilen. Så låste Mika och de började gå. Mika hade deras biljetter i ena handen och de kom snart in. Nate fick som vanligt följa med bort till Mikas kompisar och där blev han stående tyst i en halvtimme. Då blev Nate ganska rastlöst då den späda lilla kroppen ville dansa! Dansa med Mika i en evighet. Men han verkade inte så intresserad av att dansa med den svarthåriga pojken.

- Öh.. Jag går och hämtar något att dricka... Sa Nate tyst och Mika nickade bara.

Nate var snabbt iväg mot bordet med bål. Väl där tog han två muggar och fick de uppfyllda av en person som stod bakom.

- Tack! Sa han och log.

Sedan smet han tillbaka till Mika. Mika pratade fortfarande med sina kompisar och Nates hjärta sjönk som en sten. Han räckte glaset till Mika som skakade på huvudet.

- Jag är inte törstig. Sa han lugnt.

Nate nickade bara försiktigt och ganska besviken. Han hade försökt vara snäll. Nate gick och slängde glaset samtidigt som han drack upp sin egna bål innan han slängde plastmuggen. Sedan begav han sig tillbaka där han blev stående still i en kvart tills Mika vände sig mot honom.

- Älskling? Vill du också dansa? frågade Mika och Nate log.

- Klart jag vill. Svarade han glatt.

Mika drog med honom ut på dansgolvet. Det spelades en lugn låt och Mika drog honom tätt intill. Den kortare pojken log för sig själv där han stod med huvudet mot Mikas hals. Armarna låg om pojkens midja och han kände Mikas ena hand under tröjan vid ryggslutet och den andra låg mot Nates rumpa. Det var väldigt mysigt faktiskt. Han tryckte sig närmare honom och kände en kyss på sin panna och kollade upp med ett leende.

- Jag älskar dig, Mikari Takeshi. mumlade Nate och log upp mot sin pojkvän.

- Jag älskar dig med Nathwick Dolan Eduardo Ojakangas. Svarade Mikari medan Nate rodnade stort.

De dansade hela kvällen ut. Sedan bar det av hem till Nate. Självklart. Där började de mysa och kyssas. Men så fort Nate backade ur i sista stund tjurade Mika några minuter innan Nate hade lyckats få honom kramgo igen. Då de väl kommit så långt att ingen av dem hade kläder och Mika ville så backade Nate ur. Livrädd för att Mika kanske kunde skada honom. Eller skulle göra det. Han visste ju att det gjorde ont när man inte gjort det på ett tag.

- Vad fan är det för fel? Mikas röst var tjurig då han reste på sig från soffan.

- Mika... Inget är fel.. Men jag vill inte.. Bli inte arg.. Snälla.. Nates röst var nedstämd och han försökte muntra upp Mika igen.

Mika viftade bort det hela och drog på sig kalsonger, jeans och hans t-shirt.

- Jag är så trött på att du jämt ska backa ur! Är det verkligen så farligt?

Nate nickade lite.

- Jag vågar inte.. Va inte så arg.. Sa Nate tyst.

- Arg. Jag har försökt i två veckor! hur jävla feg får man vara?

Nate reste sig och kollade sårat på Mika för att gå fram till honom.

- Men älskling... Jag vill ha det. Men inte idag... Nates röst var försiktig.

Nate var inte beredd på att Mikas hand skulle träffa honom över kinden. Stenhårt. En tår letade sig fram i den nakna pojkens ena öga och rann ner för kinden.

- Jävla mes. Avslutade Mika och sparkade honom på smalbenet.

Det gjorde ont och Nate var tvungen att sätta sig ner på rumpan och undersöka benet.

- Jag lekte bara med dig. Hördes Mikas röst och Nate kollade upp med en undrande min.

Nate bet sig i underläppen.

- Men.. Du sa ju.. Du sa att du.. att du älskade.. mig.. Fick Nate fram med en förvånad min.

Nej han var för förvånad för att förstå vad pojken menade.

- Ditt tröga as. Varför skulle jag ändra mig. Jag hatar dig! Mikas röst var hånfull då tre sparkar träffade i Nates mage.

Nate fick ont. Det sved då Mika lät slag och sparkar hagla över honom i en kvart innan han gick därifrån. Nate grät som ett barn. Naken och utelämnad. Självklart hade Mika filmat misshandeln. Det visste Nate. Han hörde Mikas skratt i hallen innan dörren stängdes. Nate själv hade för ont för att kunna resa sig upp och låg kvar på golvet. Ihopkrupen till en liten boll. Tårarna som rann ner för kinderna skulle nog aldrig ta slut. Nej det skulle vara omöjligt. Tårarna vägrade stoppa sig själva även om Nate torkade bort dem som landade på kinderna. Sminket rann ut och han insåg att det inte var någon idé om han gjorde sig hur fin som helst. Mika skulle ändå aldrig älska honom. Mika hatade honom. Det hade han själv sagt. Nate tvingade sig att kolla mot TV:n där medicinburkarna tidigare stått. Det var tomt. Vänta lite... Hade Mika tagit dem med sig? Skit också. Han skulle inte kunna sova lugnt denna natten ändå. Den han hade trott att den skulle bli den bästa i hans liv. Men han hade väldigt fel.